Göteborgsposten – 15 maj 1860, sida 1

Joe yttrade sig måhända på detta sätt lika mycket för att pröfva Ralphs egen öfvertygelse om saken, som för att uttrycka sina egna tvifvelsmål. Det finnes nästan hos hvarje menniska en viss medfödd lättrogenhet, en stark böjelse och kärlek för det underbara; och Joe var ej fri från denna svaghet. — Såg ni hans ansigte? frågade han efter ett par minuters öfverläggning. — Nej, hr Beans. Men ... ni har varit god emot mig, ni har gifvit mig goda råd, ni har skaffat mig plats hos förpaktaren Ashton... det är detsamma. Jag går med er! Jag är icke rädd. Om jag också är liten, är jag likväl stark. — Godt, godt, inföll Joe, rörd af hans trohet; kom då, men lägg väl på minnet, att den största tysthet måste iakttagas. Icke ett ord, om jag ej talar till er. — Godt hr Beans, ni skall bli åtlydd. — Om det skulle hända mig något, tillade den unge mannen något upprörd, så skynda af alla krafter till prestgården, väck upp folket, skaffa er tillträde till hr Harry, och säg honom hvad ni sett. Röde Ralphs hjerta började häftigt klappa vid tanken på den fara, hans vän och beskyddare löpte. — Jag skall lyda er, hr Beans, det lofvar jag er; men gif mig en pistol. Jag försäkrar er,