Göteborgsposten – 15 maj 1860, sida 1

liteten på enahanda sätt förvandlas till hög välborna och en lyckans gunstling, som vak nat som baron om morgonen, lägger sig on aftonen att sofva som grefve. Diplomutdel ningen har derföre, såsom vi litet hvar veta väckt mycket uppseende och skulle väck ännu mera, om den ej varit så fullkomligt kostymen af allt det öfriga, af konungens ta vid hyllningstillfället, ceremonierna, proces sionen, knäböjningarne, handkyssningarne vagnarne etc. etc. Det ligger någonting ve modigt i dessa välmenta forsök att besvärje det förflutna upp ur dess graf, att blåsa lif utdöda institutioner och bringa åter till he ders dessa tomma former, hvarur anden länge sedan flytt. Det torde komma den dag, di Carl XV inser, att adelns betydelse såson politisk institution är förbi, och att det ridder liga sträfvandet, att återskänka den en del a dess gamla anseende och makt, måste stran. da mot det öfriga folkets motstånd. Ty dettc vet, att det har ändtligen trampat ut barn skorna och vuxit ifrån detta förmynderskap som det måst uthärda under så mång sekler. Om de störtskurar af ordnar och doktors hattar, som följt på kröningen, är föga at säga. Konungens liberalitet med dylike tingestar är allmänt känd, och det måste er kännas, att de icke äro värda att hålla på Den, som grämer sig öfver att han blifvi förbigången, är i sanning beklagansvärd, mer icke derföre att han ej erhållit någon dylik utmärkelse, utan emedan han är nog barnslig att sätta värde derpå. Den sanna förtjenster behöfver icke någon yttre hallstämpel, och medelmåttan eller odugligheten blifva hvad de äro, om än den ena utmärkelsen följer den andra. Att den tid funnits, då allmän heten behöfde höga vederbörandes fingervisning, för att lära känna de män, som i eti eller annat hänseende gjort sig förtjenta om fäderneslandet, medgifves gerna, men det än intet tvifvel underkastadt, att den tid nu är förbi.