Göteborgsposten – 15 maj 1860, sida 1

för att förekomma konungamord och dels — hvilket torde legat de fromma männen mest om hjertat —för att göra monarkerna beroende af prelaterna. Men hvem vet icke att den tid är längesedan förfluten, då kröningsoljan kunde tjena såsom skyddsmedel mot lönmördarens dolk eller gift? Carl XV har säkerligen ingenting att frukta af någon bland sina undersåtare. Men om — hvilket vi anse hardt nära omöjligt — en så gräslig tanke som ett kungamord skulle uppstå i ett svenskt hjerta, så låt helt visst icke den gudsförgätne nidingen erinringen om att konungen vore krönt afhålla sig från den tilltänkta illbragden. Någonting sådant kunde inträffa under medeltiden, då det allmänna begreppet om rätt och orätt var förfalskadt af de påfviska teorierna, men numera vore det otänkbart. Hvartill tjenar då denna antiqverade högtidlighet, som bortlagts i de allra flesta europeiska stater? Månne den gör bandet mellan konung och folk fastare? Helt visst icke. Folkets kärlek vinnes icke genom tomma ceremonier och kostsamma fester, utan genom stora och ädla handlingar. Hvad kröningseden och hyllningen angår, så torde de vara fullkomligt oöfverflodiga, då både konung och folk förut svurit hvarandra trohet, och då det ingalunda är sannolikt att eder hållas bättre, derföre att de upprepas flere gånger. En gång säga och dervid blifva, är ju svenskmannased. Att vår konung skulle, i likhet med Gustaf III i tiden, vara road at att spela hjelte i dylika solenna uppträden, har man icke den ringaste anledning att antaga. Troligast är att kröningen uteblifvit eller att den åtminstone blifvit firad på ett enklare sätt, om högstdensamme vetat huru pass betydelse svenska folket fäster vid denna akt och thy åtföljande festiviteter, eller, med andra ord, om han insett att bondeståndets i frågan uttryckta mening närmast öfverensstämt med den allmänna opinionen. Om de trehundratusen riksdaler, som kröningen ansetts komma att kosta staten, istället anslagits åt något allmännyttigt ändamål, såsom t. ex. till understöd eller undsättningslån åt de talrika jordbrukare, som fått vidkännas svåra förluster i följd af förlidet års felslagna foderväxt och den deraf vållade boskapssjukan, så skulle säkert vårt ädla konungapar deraf kännt mera sann tillfredsställelse än af att nu ha beredt en mängd nyfikna män, qvinnor och barn ett lyckligtvis sällsynt skådespel. Man var, tack vare det tusentungade ryktet, någorlunda förberedd på att få se en eller annan person, som, oaktadt sitt ofrälseskap, lyckats göra sig känd på högsta ort, komma i besittning af ett adelsdiplom, men icke många torde ha tänkt sig nobiliseringen tilltagen i så pass stor skala. Det är icke utan, att man tycker sig förflyttad ett halft sekel tillbaka i tiden, när icke blott vanbördiga genom ett penndrag göras välborna, utan äfven individer af den sistnämnda qva