Göteborgsposten – 14 maj 1860, sida 1

kommen ur kyrkan emottogs kungen af ett blomsterregn från damerna i Kyrkobrinken samt af folkets hurrarop, som ock icke hördes så mycket för den kalla luftens skull. Om aftonen på kröningsdagen afbrändes ett fyrverkeri, som var så lysande, att — för att säga något man kunde se grandet i sin nästas ögon, och så rysligt praktfullt, att jag hörde en närstående gumma fundera på att det på yttersta domen just skulle gå så till. Dagen derpå var all militären uppställd i Linnes park, som då var en stor slätt och prydd med en bildstod af — ja, en kung, men jag har glömt namnet. Alltnog militären stod der och väntade utan paraply i ett hällande regn tills kungen kom ridande med sin lysande stab, officerare klädda i sådana der ludna mössor som kuskarne bära. Då tågade hela truppmassan i en snörrät linia och alla med ögonen på sned förbi majestätet och detta kallades för defilering. Tredje dagen skedde hyllningen på slottsbacken. I ett enkom uppbygdt och med guld och siden smyckadt lusthus satte sig kungen med spiran i handen på en stor länstol af bara silfver. Han bar sin purpurmantel och hade drottningen och hela konungahuset i all dess högtidsståt omkring sig. Det var någonting att se. Men det sköna är flyktigt på jorden, sådant der händer icke mer och sjelfva stolen är slagen till silfverslantar. Kungen höll ett tal och derefter fingo åtskilliga fina och granna herrar träda fram och kyssa honom på handen, hvarvid musiken blåste en marsch och kanonerna smällde för hvarje kyss. Afven denna dagen var folkskockningen stor; de funnos som hade stått och väntat ända från morgonen på hvad som skulle hända om middagen. En lång och stark man räckte öfver hopen och blef afundad för sin lycka att få se något. Såsom alla stora var han from och beskedlig och detta insågs af ett litet tilltagset och något emanciperadt frumtimmer, som i ett nu tog ett djerft steg och klättrade upp på ryggen af den store. Hon gjorde naturligtvis sin ursäkt, så snart hon blifvit säker på sin fot i herrns bakfickor, samt tillförsäkrad om en förträfflig utsigt. Och den långe herrn bar sin börda med tålamod, tillät damen att stå der hon stod både länge och väl och var nöjd med att så kunna stå någon till tjenst. Straxtefter hyllningsceremonien visade sig kungen som en vanlig menniska, promenerande i staden. Man trodde knappt sina ögon, då man såg en doffelrock i stället för purpurmanteln och en svart hatt i kronans ställe. Det var som en hastig scenaförändring i det stora skådespelet. Sic transit gloria mundi. Låt oss upphöra att berätta för barnen. Jag lefver i min egen tid och sätter mig att filosofera öfver all verldens fåfänglighet. Till omvexling läser jag Posttidningens register på dem, som fått ett svagare eller starkare styng af det i dessa dagar ovanliga nådens solsken. O, j lycklige, kommendörer, doktorer, riddare och adlade patroner, hvi är jag icke ibland er! Hvarför har icke också