Göteborgsposten – 14 maj 1860, sida 1

tryckte sakta på densamma ett par gånger men sedan härdare, då han fann, att dörren stod emot. Han blef orolig; dörren hade ej något synligt lås, och han kunde likväl icke öppna densamma. Den naturligaste slutsatsen var, att dörren måste vara riglad innanför; men i så fall måste det ju finnas någon i stugan. Denna upptäckt gjorde honom ännu försigtigare. — Detta var ett eget äfventyr mumlade han för sig sjelf. Jag ser icke till någon enda varelse, och det finnes likväl endast ett rum i stugan. Han ville öppna fönstret; men en förfärlig öfverraskning väntade honom der, en öfverraskning, som förvandlade honom helt hastigt från tviflare till troende. Kaninvaktaren stod ju lifslefvande derinne med ryggen vänd mot elden. Ralph kunde ej misstaga sig: det var hans drägt, hans stora och grofva kroppsbyggnad, hans hatt och hans jagtväska. Det röda håret reste sig upprätt på den stackars Ralphs hufvud. Lyckligtvis var dock hans förskräckelse alltför stor, att han skulle förmå tala eller utstöta ett skri. Han hoppade ned från fönsterlisten och föll afsvimmad ned i gräset.