Göteborgsposten – 14 maj 1860, sida 1

XLVI. Joe Beans låg och sof i sin goda säng på prestgården. — Kanske drömde han om Susanna Det är tillochmed mer än sannolikt, alldenstunc hon några timmar förut lofvat att gifta sig mec honom samma dag Henry Ashton firade sitt bröl. lop med miss Ellen de Vere. Kunde väl Joc efter ett sådant löfte tänka på någon annan är sin fästmö? Någon hade varit flere gånger på fönstret. utan att likväl få Joe vaken. Det är så svårt att väcka den, som drömmer ljuft. En sten, som slungades med större kraft än de förra, krossade slutligen en ruta, hvars skärfvor med ett klingande ljud föllo ned på golfvet. Joe sprang yrvaken upp och såg ut genom fönstret, frågande: — Hvem der? En ny kiselsten föll i stället för svar ned på hans bädd. — Hvem der? upprepade han. -— Jag, herr Beans, svarade röde Ralphs välbekanta stämma. Den stackars kovaktaren satt nedhukad vid foten af ett träd. Han hade, alltsedan den förfärliga synen i kaninvaktarens koja, ej kunnat finna ett ögonblicks lugn, hvarföre han ovilkorligen måste meddela sin beskyddare och vän den sällsamma nyheten.