Göteborgsposten – 12 maj 1860, sida 1

ett hänseende trånga och ömtåliga och i et annat oändligt rymliga. Annu vid slutet a det sjuttonde århundradet tilldrog sig, at elanen Lochiels höfding bet strupen af e engelsk officer, liksom en panter, som störta sig på gazellens hals. En af Macleans chete utsatte sin unga maka, som han ledsnat vid på en sandbank, hvilken under flodtiden of versköljdes af hafvets vågor, och en Mac donalds höfding böd, förolämpad af en för ment skymf, en Macdonells höfding till gäst och öfverraskade honom genom hans egei sons afslagna hufvud, som han laggt son prydnad på bordet. Detta är blott någr: karakteristiska exempel ur ett långt registe på mord och våldsgerningar. Den, som fär das i Högskottland, får ofta höra berättelser,son mera tyda på en romantisk-chevaleresk anda: öfverdrifter och utväxter än på denna and: sjelf. Sällan blir han erinrad om denne Mac donald, som simmade i kapp med sin bro för att kunna först lägga sin hand på der framför dem uppdykande ön och sålunda er hålla herraväldet deröfver, och som, när har märkte att brodren var bättre simmare, af. högg sin venstra hand och kastade henne med den högra bort på stranden af ön. Öf. verallt blodsutgjutelser, men sällan vållade ai någon djup känsla, någon hög id, om man icke tager med i räkningen det sista stuartska upproret, hvilket är egnadt att sprida en gloria öfver clanväsendet. Det är bekant huru detta tillintetgjordes efter upprorets qväfvande. Engelska regeringen ville blifva qvitt de evinnerliga höglandsinsurrektionerna och förfor mot de besegrade, men dock motspänstiga clanerna, med yttersta hårdhet. Afrättningar och konfiskationer skedde i massa; engelska lorder, som utmärkt sig genom sin trohet mot det hannoveranska huset, blefvo de afrättade eller landsflyktige höfdingarnes arftagare. Engelska garnisoner förlades i landet och farvägar anlades öfver Grampianerna. Af Högskottlands oroliga elementer bildades dessa höglandsregimenten, som sedermera kämpat så hjeltemodigt i Indien, i Spanien och i Flandern. Hvad som ännu mera än allt detta bröt clanandan, var en mängd högskottars halftvungna utvandring från det inre af landet till kusterna. Drifna af de nya egarne till de forna chefernas distrikter, från de hus och åkrar, de dittills förpaktat, nödgades de stackars högländarne att söka sitt uppehälle som handtlangare eller arvetskarlar i de stora städerna eller att begif. va sig till Amerika. Kärnan af de gamla Picternas rike, Grampianplatåen mellan Perth och Inverness, är nu nästan folktom; den är lott skuggan af hvad den fordom var. De ruktbara dalarne äro blott betesplatser för de stora godsegarnes hjordar. Hedarne äro ännn idsligare än förr, och clansmannen, som anräffas här och der, vaktar det villebråd, som ockar hans herre och dennes vänner till desa trakter på några veckor i Augusti månad. Clansandan har utslocknat, clansförfattnin;en existerar icke mera, men det gifves dock RNE RSS EE SE TEE EEE