Göteborgsposten – 12 maj 1860, sida 1

af stora och små bergströmmar, funnos ti en del fruktbara dalar, kallade glens. Hv: och en del af dessa dalar beboddes af en sä skildt stam, som hade bete för sin boska tråd för ifrågakommande behof, mossa oc torf till bränsle och merendels tillräcklig jagtområde. Bland dem funnos äfven allti några handtverkare. Dessa stammar voro sina afskilda boningsplatser icke frestade a flytta bort, att locka främlingar till sig elle sätta sig i närmare beröring med hvarandr: Man hade så mycket som man behöfde, me icko så mycket som fordrades för att ret andras rofgirighet. Så lefde man afskild frå den öfriga verlden och bildade en familjsta det vill säga, en långt utgrenad familj, hvar alla medlemmar hade samma stamfader, s01 lefvat för tre å fem århundraden sedan. Hö dingskapet var ärftligt och gick nästan allti från far till den äldste sonen. Stammen vi sade höfdingen, om han än var helt ung, e barnslig tillgifvenhet, och sjelfva namnet Clar som betyder på gaöliska barn, uttryckt detta förhållande. Alla medlemmarne af cla nen voro beslägtade, och ett hjertligt för hållande, en ömsesidig tillgifvenhet, sådan sor man icke finner i andra af tusentals menni skor bestående samfund, utbildades bland dem Höfdingen, som kallades laird eller chef, be traktades af de öfrige såsom egendomsherre anförare och domare, och han kunde uppfor dra ynglingarne att beledsaga honom på jag eller kämpa under hans banår. Hans bröde och slägtingar stodo honom naturligtvis när mast. Höfdingen bodde vanligen bland sin: anhöriga. Hans slott var det ställe, der be löningar osh utmärkelser utdelades. Han sjel utmärkte sig, icke så mycket genom ett yppi gare lefnadssätt, som genom talrikare tjenare och större antal gäster, från andra medlem. mar af clanen. Hvad han erhöll i bidrag a clansmedlemmarne användes på dem, och hvar och en bland dem var välkommen : slottet samt blef bemött efter sin rang, med en höflighet och en delikatess, som icke återfanns på andra ställen. Detta bemötande höj de clansmännen i deras egna tankar och gjorle bandet mellan dem och deras höfding innu fastare. Vi ha här sett clanväsendets ljussida, nen det hade äfven en skuggsida, som utgjorles af okunnighet och vidskepelse, af blodörst och rofgirighet. Samma clansanda, som ramkallade de mest rörande exempel på kärek och trohet, när det gällde att uppträda ör clanen eller höfdingen, förorsakade ofta, och kanske ännu oftare handlingar fulla af ;erhörd råhet och vildhet. Dessa Macgregors ller Macdougalls, som den ena dagen trenne sånger vågade sitt lif för att återeröfra åt leras höfding en örnfjäder, som under strilen ryckts från hans höglandsmössa, blefvo len följande de ursinnigaste och blodtörsti;aste röfvare, som utan nödvändighet och enlast för roskull nedhöggo och uppbrände sina ienders hustrur och barn. Deras samveten oro organiserade på ett eget sätt; de voro i