Göteborgsposten – 11 maj 1860, sida 1

SS NR i naturen, och man väntar förgäfves att det en gång skall bli sommar. Men om fruktbarheten är blott en gäst på Grampianernas norra sluttningar, hurudant är då lifvet på sjelfva kammen af bergen på den sex mil breda fältplatåen, som på halfva vägen mellan Stirling och Inverness går igenom norra Skottland från öster till vester? Denna platå är en ödemark. Jag har aldrig passerat någon ödsligare trakt. Och dock skedde denna färd under den blida årstiden på en klar dag. En flägt af lif hade gått öfver dessa dystra nejder och låtit sin ljusstråle falla på dem. Till venster om oss skummade Garry-floden, och till höger flöt snövattnet ned från den höga bergsryggen; längs rännilarne lyste den gröna och röda ljungen, och från de mossbelupna stenarna flög då och då en bergsfågel eller en svärm rapphöns. Huru ser här ut, när sommaren tager sin varma hand från dessa fält och vindarna blåsa ut den svaga lifsflamma, som nu verkar här i det tysta? Så frågade jag, och det var som om Grampianerna förstått mig och velat besvara min fråga. Moln drogo öfver himmeln, det varma blå förvandlades till qvalmigt grått, Garry upphörde att skumma, mossa och ljung försvunno, äfven vattnet, som runnit ned från bergen, teg, — vi hade uppnått dessa bergsnejders stora kyrkogård. Ett milslångt fält låg framför oss, öfver hvilket döden — om icke något ännu värre — tycktes hafva dragit, i sitt raseri afbrytande med fuktansvärd hand klipphällarnes hufvuden och ströende dem öfver fältet. En rysning genombäfvade oss när vi passerade denna hemska skådeplats, och erinringen derom är ännu alltjemt liflig. I Högskottland består befolkningens kärna af ättlingarna utaf de gamla Picter, som de romerska författarne kallade caledonier. I midten af landet finnas ännu minnesmärken som härröra från denna gamla folkstam, och möjligen flyter oblandadt caledoniskt blod i de der boende clanernas ådror. Men rundtomkring ha landets urinnevånare amalgamerats med alla nordvestra Europas öfriga folkelementer. Anglosachsarne, som redan före den normandiska eröfringen af England innehade södra Skottland, drogo sedan allt längre norrut, men togo naturligtvis blott den långa fruktbara kuststräckan i besittning, hvilken utsträcker sig mellan Edinburgh och Aberdeen, och lemnade det till största delen ofruktbara inre landet åt urinnevånarne. På samma sätt och nästan vid samma tid som anglosachsarne och till en del äfven danskarne bemäktigade sig den flacka östra kusten, gjorde norrmännen sig till herrar öfver den norra och vestra delen af landet. Icke blott de tre stora ögrupperna Orkaderna, Shetlandsöarna och Hebriderna föllo i norrmännens händer, utan äfven stora delar af det skottska fastlandet, såsom Sutherland, och vestra kusten alltfrån Inverness eröfrades af skandinaviska sjökungar. Skottlands nordlisaste del erhöll sålunda det egna namnet mm-— hb ee