Göteborgsposten – 11 maj 1860, sida 1

på fälten och i skogarne och mer än en gång idkat tjufskytteri i Richmonds park, hade nästan lika fin syn och hörsel som en ung indian. Han begagnade sig äfven af dessa lyckliga egenskaper, om icke af fruktan åtminstone af en viss oro, i det han nästan machinmessigt undvek alla buskar och trädsnår, der någon möjligen skulle kunna hålla sig dold. Han hade ock alldeles upphört att hvissla. Han uppnådde slutligen den lilla gräsplanen utanför kojan. Han blef till sin stora förvåning varse en ljusstråle genom fönstren. Han trodde i början att det var en reflex från den nedgående solen; men Ralph anmärkte dock snart, att fönstret vette åt öster. Han påminte sig nu alla de sällsamma historier han hört och åt hvilka han förr i verlden gycklat och skrattat. Kunde verkligen Will Sidelers ande gå igen i kojan? Men när den första öfverraskningen väl var öfver, kastade han sig genast framstupa på marken och kilade som en ödla in mellan buskarne. Buskarne voro för röde Ralph, hvad stallet var för gamle Martin: det bästa stället för grubbel och öfverläggningar med sig sjelf. — Men hvad kan det väl vara? frågade han sig. Ännu denna morgon hörde jag förvaltaren säga till förpaktaren, att kojan hotade falla i ruin. Ingen skulle vilja bo der ... Men