Göteborgsposten – 8 maj 1860, sida 1

tockholm den 3-5 I Vid den tanken: det är Gud, som styr, — Och åt CARL nu Carlakronan räckes. Chör. Morgonrodnad af kommande dagar, Tänd dina färger i flammande skyn! Unna till tröst åt Minnet, som klagar, Hoppets glada, förtrollande syn! Aria. Vårens rosor bandet smycka, Väfdt i guld och himmelsblått. Intet agg skall mer förrycka Nordens starkhet, Nordens lycka; Men allt ädelt, stort och godt Skall sin väg från kungens slott Ned till dalens hyddor leta, Och i dem det snart skall heta, Att vår unge, krönte Drott Har sitt Svenska folk förstått. Derför våra öden trygga Nu vi lemne i hans hand; Endast lag skall landet bygga, Himlens nåd skall öfverskygga Tappra, fria Göters strand. Vexlande röster. Ara och Tro Mellan klipporna bo I det haf-ombrusade Norden. Mandom och kraft Har det än som det haft Att törsvara fädernejorden. Kärlek och Hopp Blicka trofasta opp Mot en tid, som allt split skall försona. Ur hvart bröst går en bön: eStråle fläckfri och skön Från din hjessa Vasarnas krona! Så gack att taga mot dess börda, Att smyckas af dess gyllne rund! — Må tolkets böner blifva hörda, De varma, hjertliga, de rörda! Dess framtid bor i denna stund. Vid uppstämmandet af sista strofen framträdde Hans Maj:t till den på en upphöjning framför altaret uppställda tronen, hvarefter smörjelsen egde rum i enlighet med vanligt ceremoniel. Konungen, som under denna del af e-remonien knäböjt på den framför tronen ställda bönpall, uppsteg nu och intog plats på tronen, hvarefter justitiestatsministern och erkebiskopen satte kronan på hans hufvud, dervid den senare-läste en kort bön. Detsamma skedde äfven vid öfverlemnandet af de öfriga regalierna, spiran, äpplet, nyckeln och svärdet, som efter hvarandra framburos till konungen, och af hvilka han under den återstående delen af ceremonien behöll spiran och äpplet, den förra i den högra och det senare i den venstra handen. Rikshärolden uppsteg nu på öfversta trappsteget till tronen och utropade: Nu är Carl den Femtonde krönt konung öfver Svea och Göta landom och underliggande provinser, han och ingen annan! hvarpå följde fanfarer och salut af 42 skott från hvartdera af batterierna på Skeppsholmen och Kastellholmen. Kl. var nu en qvart på 2. Efter afsjungandet af en psalmvers och sedan erkebiskopen läst välsignelsen återgick H. M. till sin stol, hvarpå musiken uppstämde andra afdelningen af kantaten. Chör. Hell nu den femtonde CARL! må hans rike Växa och blomstra i frihet och ro! Stormarne tystne och skuggorne vike! — Må han, de store Carlarnas like, Lysande minnen åt härden förtro! Recitativ. Så är då kring din panna fästad nu Den gyllne ringen. Må han lycka tyda. Må han i långa, sälla år dig pryda; Men folkets främsta prydnad vare — du! Uti ditt manligt fria sinne, Din öppna, ridderliga själ, Det spegla vill sin forntids minne, Det läsa må sin framtids väl. Der trifvas endast stora tankar På Svea höga kungastol. — Stå tast som stjernan vid vår pol! I stormen vare du vårt ankar, I friden vare du vår sol! Chör. Lys och värm! Vinn kärlek, vinn ära, Begge de höfvas nordmannakung.