Göteborgsposten – 7 maj 1860, sida 1

Han skref derföre till en af sina bekanta, som var skeppsredare i London. Denne erbjöd sig att på hans rekommendation antaga Ruben (gossens namn) till kajutvakt på ett af sina fartyg, som skulle afgå till Indien, med vilkor, att hans vänner skulle utstyra honom med kläder och annat, hvilket skulle uppgå till några och tjugo livres sterling, en summa, som hvarken Blackmore eller farfadren kunde skrapa ihop. Ruben hade skickats ut i trädgården, medan de båda gamla samtalade om affären. — Det är skada, att man skall nödgas låta ett sådant tillfälle gå förloradt, att göra den stackars gossen en tjenst, icke sannt, hr Blackmore? sade bödeln tankfullt. Men hvad är att göra? Jag skall med nöje sälja allt hvad jag eger för tio livres. — Jag trodde, att ni sparat ihop något. — Sparat! Jag måste dyrare än andra betala allt hvad jag köper, och man vill dessutom ej gerna sälja åt mig. Om jag doge i morgon, skulle man nödgas sälja sängen och stolarne, för att få ihop begrafningssumman. — Har ni inga vänner? — Vänner! upprepade bödeln bittert; jag är helt förvånad, hr Blackmore, öfver att en förståndig man, sådan som ni, kan göra en sådan fråga.