Göteborgsposten – 7 maj 1860, sida 1

RR tjenstebetyg, utan jag skulle gifva namn åt hvarjom och enom, som dertill visade en lofvärd lust, ty namnet det är någonting som låter och som derjemte varar per secula se-: culorum, om eljest innehafvaren är något till karl. Möjligen händer det att vi snart få säga rådman af Gråå och skalden af Bjursten. Den förre förtjenar otvifvelaktigt en uppmuntran för det han icke skiftat sin färg hvarken i de skuggor eller i de dagrar, man ställt honom, och den senare för sin rena, färglösa karakter, som visserligen kan synas litet olika vid ett studentmöte och en partimiddag, men som alltid är poetisk och således otillräknelig om den, ordentlig i sina rim, händelsevis icke har någon räson. Det var allt en lustig middag den der, från hvilken sjelfva hjelten uteblet. När nu norrmännen på samma ställe skola bespisas, måtte då ingen ödets lek af Herman Bjursten eller något qvardröjande oljud från hans lyra skrämma dem från platsen. Eljest voro de redan i går ankomna. Vi simma i ett haf af ljudvågor. Musik öfverallt, i kyrkor, i salar, på teatrar och på Djurgården. Lasse Westerdahl, som, vetande att ingen är profet i sitt fädernesland, begaf sig utrikes att förvärfva ära och kanske mer, har nu återkommit, medförande en affisch, på hvilken han sjelf är aftecknad midt ibland sina tjugo olika instrumenter och ungefär lika många aftryckta tidningsartiklar, som också låta någonting. Han har haft sina äfventyr derute och med basunen blåst något stycke, som var tillegnadt Jenny Lind. Han kan allting och äfven sjunga som denna sånggudinna och Stockholmsboarne få väl nu nöja sig med hans imitation i stället för Jenny Lind sjelf, som, om hon än kommer, likväl icke inträffar här förr ån post festum. Lumbyeska orkestern består fiolerna till Majnöjena i Tivoli, på Mindre teatern spelar mamsell Bido en särdeles behaglig men naturligtvis mindre god fiol än herr Vieuxtemps i den kungliga teatersalongen. Åh, mina herrar, det är någonting att höra. Utan att vara antinorrbaggisk, våga vi påstå att han är värre än Ole Bull. Så säger man och jag är färdig att hålla med, utan att dock kunna uppgifva något giltigt skäl till herr Vieuxtemps öfverlägsenhet. Under konserten då jag hörde honom, såg jag någonting som jag gerna kan tala om. En herre och dertill en ganska förnäm herre sitter i fonden och är temligen liknöjd för alla de underbara välljud, som strömma ur hr Vieuxtemps fiol. Nu får han händelsevis en dame i kikaren, ett litet alltför sött fruntimmer, det är sannt. Men att kika så djerft, att kasta sig tillbaka och taga sig om pannan, att småle och synas drömma samt återigen med dubbelkikaren liksom uppsluka den lockande och lockbeprydda lilla skönheten, det tycks ju vara nästan allt för tydligt. Den förnäma herrns fru måste hålla god min och derför äfven låtsa kika, hon smög ett ögonkast åt sidan, för att se om mannen icke skulle