Göteborgsposten – 7 maj 1860, sida 1

MA de också dyrt betala sin tryggare belägenhet. En fönstervärd i Storkyrkobrinken erbjöds 400 rdr för tvenne utsigter af andra klassen, men förkastade anbudet. Han har nu erhållit 600 rdr. En landtbo hade i skomakareembetets hus hyrt ett rum med två fönster, vettande åt herrligheten, för 300 rdr, men blir snöpligt bedragen, då han en vacker dag finner en entreprenör med sin läktare hafva förebyggt all möjlighet till betraktelse. Det fyrverkeri, som om qvällen efter kröningsdagen kommer att tändas å Blasieholmen, lär bekostas af Andra Gardets officerare, som äro bekanta att ofta hafva fyr för sig och som nu förmodligen vilja visa sig behagliga vid cldsken. hvarvid också nationalmuseum kommer att taga sig bra ut, utan all förtjenst eller värdighet. Efter dennä lustelds utslocknande börjar borgerskapets bal, som skall blifva så fin och förnäm, att åtminstone den svenska aristokratien icke dertill kan göra maken. Man har visserligen skrifvit i tidningarne att det vore bättre använda sina penningar på ett mera välgörande ändamål, men då icke besinnat, hur godt man gör i att i våra dagar framhålla börsens nobless till täfling med riddarhusets. I sammanhang härmed är det nog troligt, att den borgerliga vasaorden fått sitt utmärkelsetecken förvandladt från den simpla trissan till en ridderlig stjerna. LEycklige balarrangörer,j, som skolen belönas för nit, skicklighet och drift. Men, då jag tänker vidare på de nya riddareförordningarne, synes det mig ganska bakslugt att låta prestkommendörerna få sin värdighet eftersatt. Att de framför andra böra bära ett större kors är i sin ordning, men man har först på senare tider funnit, att det för de svenska presterna blifvit nog tungt och derför nu slutligen tillåtit dem i nåder bära detsamma på ryggen. Iden är i sanning förträfflig och den skall naturligtvis mycket bidraga till allas önskan att få se prelaterna på ryggen. Och om detta i sin egentliga mening icke så snart lyckas, så är det dock visst, att genom den nya anordningen deras frånsida blir mera bemärkt. Vi få nu se, om det ryktet är en sanning att, utom utnämningar och stjernfall på ena eller andra sidan, äfven en ny betydligare tillökning af riddarhusets afeller nykomlingar skall inträffa. Hvad man än invänder mot adelskapets ringa betydenhet och värde i våra dagar, så lider det intet tvifvel, att icke de, som nu hugnas med diplomer, gerna skola betala den fåfängliga skönskriften, om just icke för deras egen skull, dock för deras efterkommande, som en gång få den lyckan att spisa vid hr Roos af Hjelmsäter stora och präktiga framtidstaffel. Föröfrigt flnns det många, som anse det vara en lika god gåfva som en snusdosa, kråsnål eller en knappnålsprydnad och ur statsekonomisk synpunkt än bättre, eftersom det är billigare. Vore jag kung, säga de, så skulle jag minsann icke gifva bort guld, som dock icke annat är än mull eller stjernor, som äro allt för stumma