Göteborgsposten – 5 maj 1860, sida 1

jett ovanligt sätt. Typer af sex tums höjd omvexlade med små obetydliga bokstäfver och sade allt annat än hvad de skulle säga. Från nära håll sedda, voro affischerna blott och bart konsertannonser, men på afstånd försvunno de små bokstäfverna: man såg endast de stora och dessa slungade en så grof impertinens emot auktoriteterna, att Jullien, för att undvika en konflikt med polisen, måste lemna Frankrike och begitva sig till London. I England uppfann han ännu underbarare saker. Promenadkonserterna, hans talang att komponera dansmusik och hans virtuositet på flageolet gjorde tre eller fyra gånger Julliens lycka — lycka i detta ords reela betydelse, ty litet emellanåt var han egare af några hundra tusen riksdaler. Det största uppseendet åstadkom Jullien genom de ofantliga progråmmerna för sina konserter; han gaf t. ex. en sådan, på hvilken icke mindre än fem trios, tolf arior, sex ballader, fyra duos och fem ensamblestycken utfördes. Huru högt han stod bland engelsmännen, bevisas af följande: Det finnes i London dilettanter, som äro egare af underbara instrumenter, dem de likväl bevaka likt afundsjuka drakar, så att ingen konstnär kommer dem nära. En mr Plawden t. ex. har i sin samling 3 violer af Guarnerius och 2 af Straduarius; mr Levingstone är egare af 21 Straduarius; mr Goding, en ölbryggare, har fyra Joseph Guarnerius, en Andreas Guarnerius, fyra Straduarius, fyra Bergonzi, en Amati, violoncelli af Straduarius, Bergonzi och Gaspare da Salo, samt ett praktfullt klaver, som tillhört Ludvig XIV. Jullien fick nu den iden att gifva en konsert, på hvilken alla herrar Plawdens, Levingstones, Godings, samt sir John Lambtons, sir Arthur Cooks m. fl. instrumenter skulle paradera:; och alla dessa svartsjuka Jiebhabrar, som ej skulle anförtrott sina instrumenter till begagnande åt herrar Beriot och Vieuxtemps, ja icke en gång åt Paganini, utlemnade dem åt Jullien, som lade dem i händerna på en af sina orkestermusici. Konserten hade stor framgång och man strömmade dit, oaktadt biljetten kostade omkring sextio rdr rmt. 8enare uppstod likväl en farlig konkurrent, som hotade att frånrycka Jullien hans hastigt förvärfvade monopol inom musiken. Balfe hade nemligen anställt utmärkta konserter och fråntog Jullien alla de solister, på hvilka denne räknat. Det var sålunda icke möjligt att strida med vanliga vapen. Vår Barnum den andre kände dock alltförväl den musikaliska smaken hos engelska allmänheten, för att icke veta hvad som mest skulle falla den i smaken. Han engagerade derföre från Paris 50 trumslagare af nationalgardet jemte en ståtlig tamburmajor. Redan vid deras första uppträdande på Julliens konsert blef Balfe fullkomligt slagen. Huru skulle också symfonier af Beethoven och Mozart kunna hålla sig nppe emot 30 trumslagare från nationalgardet! För att fatta detta spektakel måste man höra och se det. Kalfskinnsvirtuosernas ra och fla förvredo hufvudet på hvarannan engelsman. Sedan Jullien sugit musten ur