Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 1

Förf. skildrar en din i ett högförnämt hus sålunda: Under våra reflexioner har taffeltäckaren ringt i silfverklockan, och, hastigt strykande molnen från sin höghvälfda panna, går husets värd med majestätisk hållning att möta sina gäster vid middagsbordet. Vi smyga oss sakta efter, men hålla på att studsa tillbaka vid åsynen af det öfverflöd, den prakt, ståt, lyx och verldsfåfänglighet, som här råder. Dock är det genom öronen och ej genom ögonen, som vi i detta nu skola mottaga och återgitva våra intryck. Derföre förbise vi tillsvidare detta och kasta blott en blick i förbigående på dessa oupphörligt leende, smilande anleten, som samteligen synas helt förtjusta af hvarandras åskådande. Hör, huru dessa sockersöta munnar säga hvarandra de faddaste artigheter, som vi tycka ingen förnuftig menniska kan hålla för allvar. Der stå tvenne gamla enerverade benrangel med kommendörsbandet öfver sina insjunkna bröst, inom hvilka troligen aldrig hjeltemodet, patriotismen och den sanna äran, ännu mindre den himmelska kommendören öfver de menskliga passionerna, Guds helige ande bott och verkat — och komplimentera hvarandra för friskt utseende och friska kratter för statens värf. Der står en ung lycksökande rout djupt bugande framför en temligen bedagad, skinntorr, hälögd kokett niece till en högt uppsatt inflytelserik embetsman och säger henne med smäktande min en hop smickrande saker öfver hennes smidiga växt och strålande blickar, under det andra gratulera en af blädderros helt vanställd ung, rik arftagerska till hennes återvunna vackra fraicheur. Se huru dessa många, städse spetsade öron kunna i rättan tid blifva liksom stendöfva, då de icke vilja höra eller svara på det, som talas. Märk, huru dessa snabba tungor åtskilliga gånger i ett nu kunna framställa frågor, utan att vårda sig om att afvakta ännu mindre höra på en ringare persons svar, samt huru de med köld kunna säga de varmaste förbindligheter och med värma de obetydligaste småsaker. Betrakta, huru frapperade de tyckas vara af nyheter, som de hört hundrade gånger förut, och intresserade af person r och förhållanden, åt hvilka deras inre menniska oupphörligt gäspar och grinar. — Hör, med hvilka ljutva molltoner de hätskaste rivalinnor, de till hjerta och själ mest frånskilda makar kalla hvarandra: min söta du! de dödligaste fiender tillönska hvarandra framgång till planer, som de gjort och göra allt tör att förstöra, och huru man betygar sin hjertliga fägnad öfver att se personer, hvilka man önskade långt bort i Siberiens djupaste grufvor! — Och detta kallar man goda tonen? frågar du förvånad. Ja, min vän! så kallas det af jordens mäktige. Med afseende på lekmannaverksamheten, yttrar författarinnan: Förstod presterskapet verkligen sitt eget, kyrkans och samhällets högre väl, så toge det välvilligt och ödmjukt de nyväckta andeliga rörelsernas ledare, faderligt omhuldande, i och under armarne, och fick så, i dessa, som bättre än det offentliga presterskapet förstått tillvinna sig folkets förtroende, de bästa stödjepelarne både för den synliga och osynliga kyrkan, och sådane äro i vår uppskakade, allt omkullstörtande tid högeligen af nöden. Ja, när såsom nu kyrkans skepp genom de mån ga, denna yttersta tidens kringsusande lärdomsväder, hotar att sönderkrossadt sjunka, förmår väl ej befälet allena verkställa allt räddningsarbete, utan bör gerna se, om några raska, friska passagerare, vanda vid sjön och bekanta med farvattnet, efter den himmelske styrmannens kommando från ofvan, göra hvad de genom Guds nådekraft förmå, för att hjelpa till att bevara skeppet från undergång, eller åtminstone derpå rädda allt hvad räddas kan. Och om nu de andre passive, dödssjuke, från dödsnöd, lifsfara och evig undergång räddade passagerarne i sin frälsningsglädje fästa sig tacksamt vid de ringa redskapen, som Herren i nödens stund sändt till deras räddning, icke bör detta misstydas och misstyckas af skeppsbefälet, hvars åligganden under dylika kritiska förhållanden mera äro att väl manövrera, styra och ordna det hela än uppsöka, efterse och bhjelpa hvar och en passagerare i dess vrå och särskilda nöd— X—-—..—— — —n . (1—