Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 1

hans vissnade hand, i det hon tackade och välsignade honom, för det han befriat henne från den ovärdige onkelns förmynderskap, genom att angifva det ställe, der testamentet låg förvaradt. — Ni har väl visat er trohet mot den aflidne ! sade hon. — Ännu icke, menade gubben med ett betydelsefullt leende. Jag har visserligen gjort något, men icke allt! ... Hr Ilarry, tillade han, vänd till vår hjelte, som åtföljt Ellen och stod vid sängfoten, hr Harry, huru var det ni en gång kallade den sällsamma, taggiga växten, som blir hundra år gammal, innan han blommar... och dör bort dorefter ? — Hon heter Aloe, Martin. — Jag sade er, att jag liknade denna växt. — Ja. — Jag har ännu endast en knopp, som icke blommat; men den skall snart spricka ut. Jag känner det... jag vet det. Jag skall lefva, för att en gång se min herres son i ego af sina förfäders besittningar; då skall gamle Martin yppa sin hemlighet och dö i lugn, såsom den utblommade aloen. — Hvilken hemlighet? — När timman är inne och arftagaren kommit, skall jag tala. Tillsdess är grafven icke stummare än Martin.