Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 1

NIERS BOKTRYCKERI, en bildrikhet, som någon gång blir alltfö yppig, liksom det i allmänhet kan sägas on stilen, att den skulle vunnit genom någon liten afqvistning. Vi kunna ej förneka oss nö: jet att här meddela några utdrag ur detta ar bete, på det att våra läsare måtte kunna sjelf va till någon del göra sig ett begrepp on detsamma. Förf. yttrar om vår tids vise: Är det icke en ond tid efter christlig åsigt, då den högsta cultur, upplysning och lärdom gå i jemn. bredd med den uslaste sinnlighet, den grufligaste ore: da i hufvud och hjerta, så fort fråga blir om him: melska och heliga ting? Då, oaktadt bibelordets gudomliga ljus klart lyser äfven öfver lärosalar, vitter hetsfält och bildningsanstalter, och flera ungdomslärare än förr lifvas af en christlig anda, likväl de fleste, som gå den lärda, vittra och litterära banan, försjunkaipantheism och atheism ända derhän, att de knappast förmå blifva qvar på den vanliga stråten af der naturliga förnuftsreligionen. Och de mest begåfvade med allt sitt stora ljusskimmer, allt sitt klara upp: lysta förstånd, alla sina lysande, förgudade snillegåtvor, i hela sin filosofiska rustning och med all sin tunga barlast af lärdomsapparater, kunna ej emotstå och besegra en enda sinlig retelse, utan följa med som fjäderlätta spånor på ungdomslustarnes ström: ja, anse till och med genialitet och konstnärskap hafva fått ett särskildt privilegium att utöfva vissa synder, samt fräckt trampa på de heliga tingen, som de anse endast vara phantomer, uppstälda af slugheten och prestlisten, för att hålla den råa folkmassan j ledband och tukt. Längre fram heter det: Vill man derföre hafva reda på sjelfva källan till de förderfvets floder, som, utom verldsondskans vanliga lopp, stundom öfversvämma folk och länder, så torde man komma sanningen närmast, om man söker den på samhällets höjder och vid lärostolarnes och thronernas fot. Ty när lärde, bildade och högt uppsatte personer göra det ondt för Herranom, kunna de aldrig undvika att synda utöfver sin egen spher. För heliga ändamål nedlade Gud hos menniskan en stark åtrå att sträfva upp till det, som är öfver henne, samt ett brinnande efterhärmningsbegär. Dessa anlag blefvo, som vi veta, af satan begagnade till hennes fall och jemte alla öfriga egenskaper förgiftade. Åtrån efter höghet framträder nu såsom afund och högmod, och efterhärmningsbegäret blir vanligen ett apespel. Medelklassen blickar upp till den sminkade lastens, den vittra otrons, de krönta brottens solbeglänsta höjder, insuper deras grundsatser, smittas af deras exempel och gripes af ea afundsfull längtan dit upp. Men då den sällan vill och kan på förtjenstens mödosamma väg arbeta sig upp till ärans spets, efterhärmar den i harmen de högt uppsattes bruk och seder, för att medelst en yttre likhet svinga sig upp till en slags jemnbredd med sin afunds föremål. Och då den nu finner att dessa raffinerade laster ej hastigt nog vilja slå rot i deras tarfliga hvardagsnatur och vanor, lärer dem förderfvaren att anlägga drifhus, der råheten och missbildningen, njutningslusten och sjelfviskheten, lyxen och bedrägeriet m. m. s. snart uppväxa till en förvånande höjd. Emellan dessa drithusväxter och mensklighetens utskott är en osynlig valfrändskap, en liftig förbindelse. Och dertöre blickar äfven pöbelhopen upp till rikedomens boningar och samhällets höjder. Dock ej för att härma, ty hvarje högre sträfvande är här dödt, utan för att med rofgiriga blickar, gapande mun och vida begär glupskt sluka dräggen af vällustens njutningar och med satanisk triumf dricka jemnlikhetens brorskål i den från höjderna nedströmnande orenligheten. Och under den smickrande inlytelsen af ett sådant upphöjdt kamratskap i lasten, olifver den oförsynt gudlös. — — Ja, lärde vittre, nögt uppsatte ogudaktige äro förfärliga verktyg i sjäamördarens hand. Likt creverande bomber förstöra le sig sjelfva och sprida andelig död och förruttnel;e omkring sig i kojan så väl som i palatset. ————Å.— i 12 —no———— vvs