Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 1

Ellen tryckte hans hand och kysste den med ett barns tacksamhet. Man kom slutligen öfverens att Miran-Ha:. faz skulle för en natt inspärras i samma torn, der hans medbrottsling hållits förvarad, och att han dagen derefter skulle föras till Norwich, för att derstädes dömas. Joe Beans och länsmannen erhöllo sträng tillsägelse, att icke ett enda ögonblick förlora honom ur sigte. — Var lugn! svarade den hederlige bondgossen; Ralph och jag skola vaka öfver honom. När Ellen aflägsnade sig, stödd på sin älskares arm, kastade den unge hinduen på henne en blick, så full af smärta och förtviflan, att hon blef rörd deraf, oaktadt allt hvad han kommit henne att lida. — Miran, sade hon, må Gud röra ert hjerta och ingifva er ånger, samt förlåta er liksom jag förlåter er. När hennes sylfidiska figur försvunnit, tyckte den olycklige sig ha förlorat åsynen af ljuset. Hela hans styrka öfvergaf honom, han förbannade sitt öde och sin rivals lyckliga stjerna. Öfverste Mowbray och hans hustru aflägsnade sig, utan att med honom vexla ett ord; de voro för mycket upptagna af sina affärer, att kunna intressera sig för honom. Den unge mannen log bittert, men utan att visa någon harm