Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 1

kom de mindre lyckligt lottade folkklasserna till godo, var af det mest omfattande och i det yttre och inre lifvet mest ingripande slag. Hon var en lärarinna ännu mera för äldre än för barn. Hon kom en räddningens engel till många familjer, som voro försänkta i ett djupt timligt och andligt elände, och lyckades ofta att göra slut på beggedera. Många, heter det, äro de sköna blekingsflickor, som hon räddat undan lasten. Få äro de undangömda arbetarskrymslen i staden (Carlshamn), dem ej hon besökte, predikande framfor allt gudsfruktan, sedan enighet, renlighet och ordentlighet. De oregerligaste matroser, de mest forderfvade arbetskarlar lyckades hon ofta tämja med ordets makt likasom deras hustrur, hvilka måhända voro ännu sämre. Under de sista åren af hennes lefnad utvidgades hennes verkningskrets betydligt. Denna qvinna uppträdde och — horribile dictu! — predikade Guds klara och oförfalskade Ord i öfverensstämmelse med den lutherska bekännelsen inför stora folkskaror i flera af rikets provinser, icke en gång utan mångfaldiga gånger. Och dock har, så vidt man vet, ingen af vår kyrkas många småpåfvar vågat slunga sitt anathema mot henne och de andligt törstande menniskohopar, som skockades kring henne, för att lyssna till orden från hennes läppar. De välsignelserika följderna af hennes offentliga uppträdande torde ha tillstoppat de andlige väktarnes munnar. Sjelf hyste hon en fast och lefvande öfvertygelse om sin kallelse, och mången torde i följd af hennes uppträdande ha kommit till den slutsatsen, att den tid är förbi, för hvilken Pauli förmaning: qvinnan tige i församlingen ! skulle gälla. Af en person med Amelie von Brauns förtroliga bekantskap med olika samhällskretsars mysterier, genomträngande blick och stränga åsigter kunde man icke vänta sig några leende taflor ur lifvet, och dessa tidsbilder äro också ingalunda hållna i couleur de rose. Men de innehålla, tyvärr, mer sanning än som plägar belöpa sig på hela massor at de skildringar ur sambhällslifvet, som tillhandahållas allmänheten, och torde derföre väl förtjena att läsas och begrundas. Synnerligen förtjenta af uppmärksamhet äro hennes ströftåg på det kyrkliga gebietet. För de splittringar, som på senare tider uppstått der, ger hon många andliga herdars sömnaktighet och verdsliga sinnelag samt andras despotiska tendenser, ofördragsamhet och ovisliga nit skulden. I sina mot det högvördiga klerus riktade straffpredikningar erinrar hon om dansken Kierkegaard, men hon skiljer sig från honom dels genom sin värma och innerlighet, och dels derigenom att hon, i stället för att som han bryta stafven öfver den officiela kristendomen, ställer sig på rent kyrkig grundval och ifrigt varnar för all separaism. Framställningssättet är alldeles motsatt let, som man plägar finna i skrifter af strängt wsketisk tendens. Det utmärker sig genom