Göteborgsposten – 1 maj 1860, sida 1

ningom till en Orden, för hvilken hertig Car en gång gjorde maskerad, då bokhandlarer Schildt bar en kraschan med två förgyld: svin uti. r 1778 var detta samfund redar så talrikt, att det flyttade till Börsen, der för stå sammankomsten hölls d. 1 Nov. och bör jade sina receptioner med kommendörsoch riddaregrader. Receptionerna vexlade alltic efter Kexåls mer eller mindre goda lynne men ett af vilkoren, som än i dag gäller, ä att aldrig någon skräddare eller skomakare må intagas. Hallman, ofta anfäktad af björ nar, gjorde detta till ett hufvudvilkor, ty, sa de han, må åtminstone aldrig slika odjur intränga att förbittra dessa glada aftonstunder — Första receptionen efter gifven ritual skedde d. 11 Nov. 1779, och samma år antogs Barbaradagen d. 4 Dec. till högtidsdag. Sedan 1829 har allmänheten äfven fått sin andel i sällskapets glädje genom Bellmansfesten d. 26 Juli. Att ett gille, endast från början bestående af några få vänner utan rang, inom få år blef ett af de mest talrika ordenssällskaper, der icke blott personer af högsta samhältsställning, utan äfven utmärkta snillen i förtrolighet samlas med de lägsta medelmåttor, vittnar om stiftarnes talang och ordens spirituela öfvervigt. Timmermans-Orden, som härleder sig från Tempelherrarnes eller Johanniterorden, stiftades 1760. Mellan dessa och frimurarne var i slutet af förra seklet öppen fejd; timmermännen trakasserades och forföljdes, men en Nemesis har nu efter hundra år låtit denna orden i trefnad och antal snart öfverflygla den andra. Här råder en sociabel ton, inga imponerande militärer eller lycksökande junkrar. Kammarherren Roos af Hjelmsäters i dessa dagar skedda donation till framtidsutspisning för riddarhuset anses af Timmermansorden som en samvetspenitens för bemälte kammarherres uti denna orden praktiserade taffelåtgärder. Coldinu-Orden (på Piperska muren) utgöres mest af embetsmän. Här är tyst och stillsamt, råder ingen ärelystnad men god trefnad, och den aimable stormästaren friherre Carl Jedvard Bonde förstår hålla trefnaden vid makt. Många äldre frimurare öfverflytta i detta på ädel verksamhet och broderlighet grundade samqväm. Svea-Orden, hufvudsakligen för handtverksoch minuthandlareklasser, gör icke stort väsen af sig; och man bär här sina band utan bråk, ofta sans facon. Till ordens anseende och heder bör nämnas, att ordspråket Lefva Svearne ingalunda bör tillämpas på detta samund, fast en Lefvenopp länge fungerat som nögsta hönset i korgen. Hufvudsakligen roar nan sig; midvinterfesten utmärkes med parenation öfver de under året med döden afgångne ledamöterna, då festsalen är ordnad med en dekoration föreställande en kyrkogård. Selan dansas förtvifladt. Sommaren har man ustturer, skjuter, kastar raketer, och gör skyldiga vikingatåg på Mälaren. Alla små nakares döttrar heta vanligen Svea.