Göteborgsposten – 1 maj 1860, sida 1

ann med hatets envisa tystnad. Ett triumferande leende, likt det som måste ha kastat sitt ljus öfver erkeengeln Michaels anlete då Lucifei störtades ned från himlen, glänste öfver Henry Ashtons ansigte. Hinduens var dystert af för. tviflan. Henry följdes snart af pastor Orme, kha: nen, förpaktare Ashton och några andra vänner. Miran-Hafaz såg nu, att hans spel var tappadt, och att Ellen var för alltid förlorad för honom ; men hämnden syntes honom ännu vara möjlig. Litande på sin styrka, rusade han på sin rival, i förhoppning om att kunna kasta omkull honom, samt i Ellens närvaro trampa honom under sina fötter. Men Henry kunde ej falla i ett ögonblick sådant som detta och dertill i samma rum, der sir William Mowbray blifvit mördad. — Hund! utropade han, i det han slog sin motståndare till marken och satte sin fot på hans bröst, eländige, samvetslöse mördare! Miran skulle i detta ögonblick ha velat förintas, så blygdes han öfver sitt nederlag. — Kom ihåg ert löfte! hviskade någon i vår hjeltes öra. Henry vände sig om och såg ayahn hotande framför sig. — Det är sannt, mumlade han, jag har lofvat, att icke göra honom något ondt. Ormen har