Göteborgsposten – 30 april 1860, sida 1

För att dölja sin förlägenhet, började h Tordletexte granska den dyrbara götiska boken som låg på altaret, och vände på bladen mec minen hos en verklig bokvurm. Ellen var höljd i sorgdrägt; hon hade en dast prydt sig med en svart, venetiansk spets slöja, hvilken omhöljde lik en mörk sky hennes ansigte och skuldror. Den unga flickan var blek, men det för. märktes hvarken någon blyghet eller förvirring : hennes sätt; hon hade, tvärtom, aldrig sett mera bestämd och beslutsam ut. Hon påminte om en af de jungfruliga martyrer, som för sin kristna tros skull öfverlemnades åt vilddjuren. — Ellen, älskade Ellen! utbrast den unge mannen och närmade sig, för att fatta hennes hand, ett helt lif af kärlek, hängifvenhet och lycka skall belöna er för det ni uppfyllt ert löfte. Den arma flickan ryggade tillbaka för honom, såsom vid åsynen af en basilisk. Han stod slagen och förvånad. —Miran, sade hon med allvarlig och fast stämma, jag har hållit mitt ord! jag har bittills aldrig brutit något löfte, antingen det afgifvits åt en vän eller fiende ... Ack! tillade hon, innan jag lärde känna eder, hade jag aldrig någon fiende. Han ville afbryta henne. — Hör mig, återtog hon, jag har lofvat er,