Göteborgsposten – 30 april 1860, sida 1

RR hundra år sedan och då varit lika gentil son nu, då vore det bättre både med honom oct riddarhuset. Tänken då, mina herrar, på hvilken mojlighet som helst hos ridderskapet oct adeln men på omöjligheten af en representa tionsförändring. Då skulle i detta nu de! ståtliga huset, i stället för bara gyllene namr derinne, vara helt och hållet öfverdraget mec guld liksom ett feslott, dess unga junkrai skulle mer lägga bankonoter än andra flyg blad på hjertat och i matutskottets rum hålla ett ständigt plenum plenorum. Hvilket väl stånd vi skulle skåda i stället för adelsståndet, hvilken makt och myndighet derinne i salen, och på torget i stället för kung Gustafs — KRoosens bild. Härvidlag skulle de jemväl af tacksamhet s-ga i verkligheten hvad som förr yttra des i en dröm: Kung Gustaf håller jag visst mycket kär, men Koosen förgäter jag aldrig. Ack, men kammarherren är nog obeskedlig att först nu göra sina dispositioner, nu när det är så dags. Visserligen måste vil hans kamrater emottaga nådegåtfvan, för att det icke skall se ut, svi om de sjeltva tviflade på sitt huses framtida existens, men jag är säker på, att de alla samtliga skulle vara gladare, om kammarherren aldrig gjort dem den sorgen att tänka på det tillkommande och dermed liksom närmare framflytta den dag, då Zions murar skola ramla. Men i alla fall — Roos af Hjelmsäter, det är en stor man och ryktbar. Att han icke unnar sina samtida sitt goda guld, är icke underligt, ty de hafva å sin sida icke unnat honom ens hans goda namn. Det är i sanning oegennyttigt att göra väl mot efterkommande, ty hvad dessa än kunna göra, icke hafva de gjort den ädle någonting igen. Hr Roos säger att han fått sin stora ide af vetenskapsakademiens valspråk. Förmodligen har han betraktat vignetten på denna akademis handlingar och sett hur en man i svett och möda, lätt klädd i en romersk toga eller kanske i en svensk skjorta, gräfver och planterar ett träd. Kammarherrn har funnit något analogt i sin skattgömma och i sin sommarblus och under Djurgårdens ekar (han salar också om ekplanteringen) har han laggt sig att drömma om sitt stånds bestånd. Hvar har han fått sina hundratusen irån? Man pratar mycket härom och gissar på många källor, ur hvilka de härflyta. Den slaraste är dock Djurgårdsbrunn, der kamnarherren verkligen är herre öfver en hel op kamrar, i hvilka han bereder sommarnöe åt hvar och en, som vill påkosta sig ett ådant derute vid det natursköna Djurgårdsorunn, som han sjelf brukar kalla det i anwonserna och vi tillägga med en vers ur den vackra visan: i ro-o-sens doft, i blomsterundens gömma. — Der äro många boningar, nen likväl trångt om saligheten, som för öffrigt icke är evig. Man äflas att komma dit, nen mer att komma derifrån och detta, märkärdigt nog, af ledsnad vid värden. De fin