Göteborgsposten – 28 april 1860, sida 2

i Stockholm för svaghet och hardt nära otrohet mot fosterlandets sak. Lika mycket som vi förut beklagade de häftiga, uppbrusande utfallen i det här så kallade antinorska lägret, med lika stor ledsnad åse vi nu, huru hätskhetens flammande projektiler slungas från det sig benämnande norskt-norska lägret mot dem, som representerat Norge hos konungen. Hvad än vinnes på allt detta skrik, ej vinnes det, som hvar och en, hvilket parti han än tillhör, helst önskar: en grundlig, opartisk och framför allt lugn pröfning af våra ömsesidiga förhållanden. Det gäller hårdt mot hårdt. För Norge är ståthällarefrågan en lifsfråga; för oss, huru obetydlig den i sjelfva verket än är, har den genom ständernas åtgörande i saken blifvit till detsamma. Men en af oss måste gifva vika. Hvilkendera skall det bli? Det vanskliga i så väl monarkens som de biåda olika statsrådens ställning är för synbart, att det skulle vara de båda folken värdigt ytterligare förvärra densamma. Hvad skulle dessutom kunna vinnas, om de båda ministererna drifvas undan och nya komma i stället? Dessa båda måste i så fall bjertare än de afträdda yrka på monarkens biträdande at de olika ländernas inbillade intressen, och förvecklingar af alltför sorglig art skulle då bli följden: måhända till och med den af ett visst, hetsigt parti förordade unionsupplösningen — hvilket dock försynen afvände! — De nu offentliggjorda aktstyckena i frågan ställa emellertid saken i allt klarare ljus, i hvilket det kan bli för hvar och en mojligt att sjelf närmare skärskåda sakerna och blicka in i det komplicerade machineri man kallar diplomati. Vi sammanfatta här hutvudpunkterna af processen: När konungen låtit norska statsråden förstå, att han ej kunde sanktionerå Storthingets beslut om ståthållareskapets afskaffande, sökte dessa naturligtvis försäkra Norge om dess eganderätt öfver sin grundlag genom att förmå konungen afslå beslutet i endast norskt statsråd; hvilket han äfven gjorde och med förklaring att afslaget härledde sig deraf att tiden vore olämplig, men att han ville sedan sjelf gifva proposition i ämnet. Detta beslut började verkligen betraktas såsom det, med afseende på den agiterade sinnesstämningen, bästa. Vårt eget statsråd fasthöll dock vid sin princip, att frågan var af unionel natur, och förmådde konungen medgifva, att han vägrat sanktion å storthingsbeslutet dels med atseende på Rikets Ständers beslut och dels till följe af det svenska statsrådets ofta uttalade mening. Detta var en apostill, som nära nog återtog hvad som förut blifvit gifvet. Då norska statsråden fingo kunskap härom, förklarade de konungen, att de, vid H. M:s sanktionsvägran å Storthingsbeslutet, ansett sig kunna sluta, det H. M:s åsigt om ståthållarefrågan var den, att den ej var af unionel natur, men fastan denna åsigt, genom svenska ministerens protokoll, blifvit på visst sätt rubbad, förklarade dock statsråden sig ej vilja frångå sin öfvertygelse, om icke H. M. sjelf för dem tillkännagaf, att deras enhälliga upp fattning af H. M:s föregående uttalanden vore oriktig, i hvilken händelse de ej hade något annat val öfrigt än att nedlägga sina förtroendeposter, och anhöllo att svenska protokollet måtte delgifvas Storthinget. Detta senare biföll konungen, men afgaf ej något svar på den indirekta afskedsansökan, hvarföre man ock trodde konungen ha uppfattat ståthållarefrågan på samma sätt som norska statsråden, dock nödsakad att vägra sanktion till följe af ständernas och svenska statsrådens tryckning. Denna uppfattning, ehuru ej ctficielt godkänd, tyckes likväl vara den riktigaste. — Så stå nu sakerna, och må våra läsare sjelfve bedöma ställningen. Norska storthingsdeputationen. För att festligt helsa denna, cirkulera, enligt Öst. Korresp:s riksdagskorrespondent, inom riksstånden listor för anteckning till en middag, som kommer att gifvas å stora Börssalen i