Göteborgsposten – 23 april 1860, sida 1

En djup tystnad rådde i rummet. Alla visste på förhand, huru svaret skulle bli; men man ville höra det af hans egen mun. Med en kraftansträngning, hvartill man icke trodde honom i stånd, reste Martin sig utan hjelp upp från länstolen. Han sträckte ut armen mot fången och uttalade hans namn: -— Will Sideler! Iskalla svettdroppar perlade fram på mördarens panna och hans stripiga gråa hår reste sig af fasa. Den eländige förmådde under ett par sekunder ej frampressa ett enda ljud. Orden kommo fram på hans läppar, men rösten tycktes qväfvas i strupen, som om en hård hand gripit om den, för att strypa honom. Allas blickar voro fästade på hans insjunkna och orörliga ögon; men ingen bröt den graflika tystnaden. Alla tycktes förlamade, liksom vid åsynen af ett Medusahufvud. — Det är lögn! vrålade kaninvaktaren. Jag var då långt ifrån klostret. — Will Sideler! upprepade Martin, som höll armen alltjemt utsträckt emot honom. — Ni är min fiende! återtog kaninvaktaren. Det var ni, som beröfvade mig den plats jag hade hos sir William! Det var för er skuld man visade mig köld och motvilja! Ni har hatat och förföljt mig i åratal. Ni har kanske sjelf mör