Göteborgsposten – 23 april 1860, sida 1

Men det är långt till land och styrman sjelf ser icke sådant. Utan, allegori berättas det nemligen, att statsrådet bestämt öfverenskommit att stryka på foten så snart revisionen skall taga sin början. Man gissar dock å andra sidan och hoppas att hvarken något reviderande eller strykande kommer att inträffa. Det är en tråkig sak att liksom andra saker idkeligen uppskjuta till morgondagen, och man tänker: kommer dag så kommer råd — så kommer statsrådet att stanna. Visligen är det dock anordnadt, att med en liten flotta på det svalkande hafvet öfverföra de svenska deputerade till den norska kröningen på det de icke måtte förgå sig i sommarhettan. För en tid sedan ville en af de härförlagda norska skarpskyttarne ha sitt kammarladdningsgevär lagadt och, efter att af åtskilliga svenska jernnaturer och pistolsmeder ha blifvit bortvisad under förklaring, att de hvarken hade tid eller lust att befatta sig med några norska saker, kom vår norrman slutligen till en barmhertigare menniska, en föreståndare för en större verkstad, som arbetar mycket i jern om också ej i bössor. Här fick vår behöfvande statbroder löfte, att hans vapen skulle blifva repareradt, med bifogad påminnelse att det skedde af grace och ej af yrkespligt. Efter trenne veckors förlopp infann sig norrmannen för att efterhöra om det var färdigt. Men det var icke färdigt. Tror de då icke att Norges rike kan betala dem, frågades norskt. Jag tror icke alls på Norges rike och liksom andra uppskjutit med revisionen deraf så har jag äfven uppskjutit med revisionen af hans bossa, svarades morskt. Och det norska vapnet har troligen sitt fel än i dag, men skytten kan väl ej vara belåten med den tvära pik han fick i stället. Mera inhumant har det Boströmska systemets forsvarare betett sig mot den spekulative filosofen Borelius i Kalmar. Den lilla boken, som tagit sig för att på sitt vis bemöta de invändningar, som från Kalmar blifvit både klokt och förnuftigt gjorda mot den filosofiska tro, som i Upsala ensamt gäller såsom ortodox, liknar snarare ett hundgläfs än ett svar på tal och, ehvad slags vett den än ådagalägger, icke är det folkvett. Boström menar, att allt hvad den yttre verlden företer, såsom påtagligt utom css, det har man alltsammans endast inom sig och han lär en gång ha kuggat en tentand, som helt vanligt påstod att bordet vid hvilket han satt, var helt och hållet utom honom och att han icke kunde få det i sig. Broschyrförfattaren har emellertid icke nu kunnat hålla sig vid systemet, ty det märks tydligen att han vid författandet varit alldeles utom sig — af rabies. År nu denna Boströmianism och dess sätt att ventilera hvad som kan komma under filosofisk betraktelse allmänt utbredd i Upsala, så synes det oss vara hög tid att påskynda universitetets hitflyttning, och dess plats på Kungsholmen, som äfven