Göteborgsposten – 21 april 1860, sida 1

Sehweitz, af hvars exempel vi kunna ha så mycket att lära — om vi vilja, och hvilken ull komplett evidens bevisar, det en liten stat kan, med ett klokt begagnande af sina tillgångar och naturliga hjelpkållor och genom tolkets oljummade fosterlandsvärma, bli en hård nöt nog att bita uti för älven en vida ofverlägsen fiende. Ehuru andra ansett Schweitz tillräckligt skyddadt af neutralitetens egid, hållen öfver detsamma af alla de europeiska stormakterna, ansågo dock Schweitzarne sjelfva, som dagligen haft för ögonen de små staters öde, som inneslutas af mäktiga militärstater, det icke klokt, att helt och hållet förlita sig på utländska beskyddare, utan att göra någonting för sig sjelfva. Med Frankrike och dess legioner på ena sidan samt Österrike och dess bataljoner på den andra, skulle detta ha varit en hopplös uppgift. Hade Schweitz sökt efterrapa dessa stora staters militära organisation, skulle det ha ruinerat sina finanser, utan att kunna uppställa en stående armå, som vore nog stor att ens för en dag kunna uppehålla en påträngande vida mäktigare fiende. Schweitzarne togo derföre, i stället att utnöta sina krafter i ett onyttigt rivaliserande, sina egna, särskilda tillgångar till grundbasis för sin militära organisation. Såsom ett fritt land, hade Schweitz ej behof af bajonetter hemma och hyste icke någon önskan, att inlåta sig i anfallskrig; en stående armå vore derföre en ruinerande lyx, hvilken skulle ha försvagat i stället för att stärka försvarskrafterna, i händelse af ett inkräktningsanfall. Schweitz har derföre koncentrerat sina krafter i en allmän nationalbeväpning och organiserandet af ett milissystem i större skala. Uppgiften var ej lätt, och de stora militärstaternas soldater ex professo ha säkerligen harmats öfver detta profanerande af militärkonstens mysterier; men Schweitzarne läto icke modet falla, utan voro ihärdiga. Det problem, Schweitz sålunda velat lösa, var icke blott en lifsfråga för landet sjelft, utan för alla fria och icke-inkräktande lånder, hvilka nödgas en gång försvara sig mot anslutningslystna grannar; det är derföre äfven af stort intresse för Sverige. De båda länderna kunna ställas i jembredd med hvarandra. De äro båda fria och behöfva ej några bajonetter mot oroliga, uppbrusande omstörtningsmän inter muros. Hvarje manlig innevånare i Schweitz, om han icke är fysiskt oförmögen, tillhör milisen. Denna senare utgöres af tvenne klasser; den första, som upptager alla dem af 20—44 års ålder, är bunden vid Förbundets tjenst, medan den andra, omfattande dem, som äro öfver 44 och under 20 år, blott kallas att tjenstgöra inom sina resp. kantoner. Endast om nödvändigheten så fordrar, kunna de, likväl med vilkor af deras eget sam ycke, användas äfven i tjenst utom sina kantoner. Förbundsarmeen är återigen vidare fördelad i tvenne klasser — kontingenten, som inbegriper alla män från 20 till 34 år, och reserven, från 34