Göteborgsposten – 21 april 1860, sida 1

nil-admirari-menniskorna, har han hänfört och verkat mera på sinnena vis å vig Norge än om han spelt efter diplomatiska noter. Och det är det bästa beviset att intet falskt finnes i hans spel. När man litet känner verlden och vet huru vanskligt det är för en konstnär att, åtminstone i utlandet och just på de ställen der man skall hallstämplas såsom verklig artist, kunna vinna något erkännande utan att först hafva affilat hvarje kantighet i sin yttre menniska och sitt föredrag, eller ock med flit och beräkning maskerat dessa i en burlesk originalitet — då man vet detta och ser Ole Bull, måste man i sanning förvåna sig öfver, att hans snille kunnat med sådan oemotståndlig makt slå sig igenom de menskliga fördomarne och de skrankor, som af perukstockar uppsatts kring konstens tempelgårdar. Detta är dock det sanna beviset på konstens gudomlighet. — Men återvändom ! Ridån går upp, frampå scenen träder blygsamt, för att ej säga litet tafatt, en mager, men muskulös, ganska reslig man. Det bleka och något fårade ansigtet, det gråsprängda håret, de fast och beslutsamt tilldragna läpparne tyda på en man som kämpat och lidit, men vunnit fasthet. Detta ansigte skulle synas kallt, ja frånstötande, om ej under de något buskiga ögonbrynen fram