Göteborgsposten – 20 april 1860, sida 1

än inre förhållanden och som mera sträfvade efter att upprätthålla Rysslands yttre ställ ning såsom stormakt än att utveckla dess na turliga krafter. Sista striden mot vestmak. terna visade, att Rysslands styrka icke stod i proportion till dess utåt strätvande fordringar, och att det inre ofrihetstillståndet icke tilläte den kraftntveckling utåt som behöfdes, för att upprätthålla den intagna ställningen Derföre blef freden 1856 lösen till inre reformer, och den första och förnämsta skulle blifva lifegenskapets upphäfvande. I början tyckes kejsarens ifver för saken ha utbredt sig till en stor del af adeln, alldenstund från de i alla rikets guvernementer nedsatta adelskomiteerna, hvilka skulle öfverväga saken samt inlemna förslag och betänkanden, inkom en mängd erkänsamma skrifter. För att emellertid få åtminstone ett utkast till ordnande af saken, nedsattes i Petersburg en stor komite eller så kallad bondkomite, bestående af ett antal af rikets förnämsta embetsmän, adelsmän och prinsar. — Storfursten Konstantin var en af de mest framstående medlemmarne af denna komite och bredvid honom furst Orloff, som varit rysk fullmäktig vid konferenserna i Paris, och åt hvilken kejsar Alexander uppdrog ordförandeskapet, då han sjelf icke deltog i förhandlingarne. I denna komite, som började sin verksamhet år 1858, funnos så väl motståndare till som anhängare af iden. Storfurst Konstantin beteckrades isynnerhet såsom den, hvilken fordrade att saken ovilkorligen skulle genomdrifvas, under det furst Orloff varnade för förhastade åtgärder, hvilka kunde omstörta Rysslands hela politiska författning; och då storfursten efter någon tids förlopp utträdde ur komiten, antog man det härröra från personlig konflikt mellan honom och Orloff. Men den qvarsittande delen af komiten åstadkom ej någon utförbar plan; man hade icke fästat tillräcklig uppmärksamhet vid de många egna förhållandena i rikets olika provinser, och med de många reklamationerna från adelskomiteerna förenade sig bureaukratiska betänkligheter och invänningar från finans-, justitieoch domänrministererna. För ordnande af det derigenom mera omfa tande ämnet, nedsattes i början af 1859 en redaktionskomit6, till hvars preses kejsaren utnämnde general Rostoffzoff, hvilken af alla anses för en varm anhängare af saken. Denna komite bestod för öfrigt af högre embetsmän från de olika ministererna och delade sig i en juridisk, en finansiel och en administrativ afdelning; den blef derigenom mera lämplig att påpeka svårigheterna, än att öfvervinna dem. General Rostoffzoff, som äfven var medlem af den stora bondkomiten, uppsatte ett utkast på egen hand, hvilket endast förökade handingarnes massa och, då det blef bekant, från alla håll framkallade invänningar, hvilka tillntetgjorde författarens popularitet. Emellertid hade kejsaren på en resa i provinserna under sommaren 1858 anmält för RR NA STAS RSK IEEE ETEN