Göteborgsposten – 20 april 1860, sida 1

men ännu kunna vi endast påpeka förbere delserna dertill, samt deras inverkan på Ryss lands statstörhållanden och ställning son stormakt. Lifegenskapens upphäfvande är ej någor isolerad handling; det måste medföra föran dringar i många andra förhållanden och for drar en olika uppfattning och uppskattning än förut at de sociala och statsekonomisk: förhållandena. Liksom vid alla dylika för ändringar, är frågan om ersättning den vigugaste stötestenen; denna fråga år orsaken till att man efter trenne års forlopp ännu icke kommit till något resultat i saken. De ryska lifegna bestå, såsom bekant är, ej uteslutande at bönder, som odla jorden för sina herrar, ty utom dessa gifves det ett betydligt antal lit: egna handtverkare och andra arbetare, som på egen hand förvärfva sitt bröd, så godt de kunna, mot det att de terminvis betala någon afgift till sina herrar. Hvad beträffar den sistnämnde klassen, blir det ännu svårare att atgöra ersättningslrågan, än med afseende på de lifegna bönderna, emedan det vid deras frigifvande endast kan bli frågan om ett egendomsförhållande till personer och icke derjemte om egendomsförhällandet till jordagodset. Skall ryska regeringen helt enkelt förklara dessa lifegna för fria, eller skall hon ålägga dem att lösköpa sig sjelfve, då det redan nu faller dem tungt, att högre uppdrifva afgiften till sina herrar, eller skall regeringen åtaga sig att sjelf med klingande mynt betala deras frihet? I många hänseenden lättas visserligen afgörandet af denna fråga derigenom, att de ifrågavarande lifegna äro medlemmar af de för Ryssland egendomliga landtkommunerna, hvilka hafva en utsträckt egendomsgemenskap. Men detta afser ingalunda flertalet, och många adliga egare af sådane lifegna ha dessutom icke någon annan inkomst att lefva af, än den sålunda uppburna afgiften, och skola följaktligen af yttersta förmåga fordra ersättning. Vid de lifegna böndernas emancipation gäller deremot frågan väsendtligen om förhållandet mellan fästeväsen och sjeltegendom. Godsegarne vilja på sin höjd medgifva det första och åsyfta dermed att ftörblifva jordegare, utan att lida någon minskning i sina hittills hafda inkomster, om de ock uppgifva herrligheten, att vara egare af befolkningen på sina gods. — Det är om dessa vilkor striden mellan regeringen och adeln förnämligast rör sig, och deri ligger ock förnämsta orsaken till, att ingen enighet ännu kunnat uppnås. Det var en af kejsar Alexander II:s första högsinta planer, att vilja tillintetgöra lifegenskapen. Hans far, kejsar Nikolaus, hade måst uppge en likadan föresats ; hans senare sträfvanden ha inskränkt sig till successiva lättnader för bondeståndet, isynnerhet på kronans egendomar, och det fanns ingen utsigt till en allmän emancipation under hans absolutistiskt-bureaukratiska regering, hvilken tycktes ha blicken mera fästad på utländska kt -—2 rsse—————mm—Om—m-—t-—-bo— rn ort —Ö—-— LD