Göteborgsposten – 17 april 1860, sida 1

Nl SS NG HHL5555655TSI5--R — Ellen, sade han, det finnes ej en tål från dessa milda ögon, hvilken ej faller som er droppa smält bly ned på mitt hjerta. En kär. leksfull lefnad skall försona tårarne; och ni skall i en framtid förlåta mig våldsamheten i den kärlek, som förtär mig. Den unga flickan teg. -— Säg, att ni samtycker! hviskade han, om ej med ord, åtminstone med en blick; Ett tecken blott skall vara mig nog. Intet svar! Ellen, lofva mig blott, att ni går ned i biblioteket! — Det kan jag lofva eder! sade den unga flickan och reste sig långsamt. Och nu, lemna mig, såframt ni ej vill se mig dö af förskräckelse här vid edra fötter. Jag önskar vara ensam, ensam med mina tankar och med Gud, för att bedja honom om styrka och om förlåtelse för det beslut jag fattat. Miran anade ej att detta beslut gällde ett sjelfmord, utan trodde henne tala om det äktenskapslöfte, han ansåg sig hafva fått af henne. Han blef nästan rusig af glädje och tacksamhet; och, oaktadt Ellens rysningar, förde. han dock lera gånger hennes iskalla hand till sina brännheta läppar. — Lemna mig, upprepade hon, om ni hyser något medlidande med den, som ni gör så olycklig. Öfversten drog honom med sig ut ur rum