Göteborgsposten – 17 april 1860, sida 1

— Detta samtycke! stammade hon. Ha Jag gifvit mitt samtycke? — Låt oss ej vidare tala derom; ett lif a ömhet och tillgifvenhet skall åter framkalla leen det på edra läppar. Jag skall vara er slaf, El len, jag skall söka att förekomma alla edra önsk ningar, jag skall undvika allt missförstånd. Mir mor, som älskar er så mycket, skall mottaga e såsom sin sons räddarinna. — Miran! Miran! afbröt den unga flickan jag kan icke förställa mig, jag kan ej bära lög. nens språk på min tunga! Jag kan icke bryts den tro, som jag en gång svurit en annan. Jag vet ej, hvart förtviflan eller vansinnet kun: föra mig, men mitt hjerta skall aldrig uttala de löften, som er grymhet vill rycka från mina läppar. Förfärad öfver de följder dessa ord inneburo, dolde hon ansigtet i sina händer och började konvulsiviskt snyfta. Miran skulle gifvit allt hvad han egde, för att få aftorka hennes tårar; men den enda uppoffring, som kunde göra det, öfversteg hans krafter. — Hon ger vika! mumlade öfversten med ett hånleende. Jag sade er ju, att hennes stora ord ej skulle fortvara för alltid. Den unge hinduen hade god lust att krossa denne man.