Göteborgsposten – 17 april 1860, sida 1

OMR till dess egen erfarenhet utvisar nyttan af ce förändring. Detta tycks utan tvifvel var mycket sundt räsoneradt och vi skulle vara få diga att helt och hållet instämma i den ärad insändarens mening, om han blott velat tillig ga: förutsatt nemligen att de genom erfarenhe ten vunna resultaterna blifva tillämpade unde Isamma eller i möjligaste måtto liknande förhål landen, under hvilka de först blifvit vunna. Et Ilitet qvistigt aber i sanning, det medgifves j men dock nödvändigt för att principen skal Tfå någon allmän giltighet. Ty blef det ej et experiment att på svenska förhållanden vilj inympa engelska institutioner, så känna vy sannerligen ej betydelsen af ordet experimen Jtera. Jemföre man blott sådana förhållande: Isom t. ex. det olika myntvärdet de båda län derna emellan, folkmängdens inbördes olikhet stående emot hvarandra ungefär såsom 3 til 30, samt detta lands öfverproduktion m. m. så skall man nog inse att tillämpandet af de engelska taxorna på våra jernvägar blir et vida mer vådligt experiment, än om man ge nast vågat sig in på det halsbrytande företa. get att på egen hand uppgöra en sådan Vi behöfva ej gå långt för att hemta stöd för detta vårt påstående, ty om vi öppna der framför oss liggande taxan at den 15 Januari 1858 med tillägg af d. 12 Mars 1859, så se vi att den upptager några och åttatio nedsättningar från en högre till en lägre klass eller omkring 20 procent at de i taxan upptagna artiklarne och detta efter blott 2 års erfarenhet. Hade man ej adopterat de engelska taxorna, så hade man måhända ej kommit till sådana förstummande resultater som t. ex. att frakten för en vagnslast salt af omkring 150 riksdalers värde befunnits, före den nyss gjorda nedsättningen, uppgå till omkr. 90 rdr emellan Göteborg och Sköfde. Hvad klassernas antal af högst 5 angår, äfven detta tillämpadt efter utländskt mönster, så bevisade vi i vår första uppsats med skäl, som vi tro ej gerna kunna jätfvas, att någon rättvis fördelning omöjligen kan ega rum, relativt till varuvärdet, om ej flera klasser än de nu befintliga tillskapas. Vi upptaga åter exemplet om humlen. Vi anförde neml. huru man fått disponera nästan en hel vagn från Göteborg till Alingsås tör några balar humle samt åtta collies hartz. — Frakten utgjorde dock ej mer än 7 rdr 99 öre för dessa artiklar, ehuru varuvärdet uppgick till öfver 2,000 rdr, och man skulle ej kommit högre, än till något öfver 9 rdr, äfven genom uppförandet af varan i första klass med en afgift af 50 öre pr skepp. Nog bevisar detta att fall finnas, då tillämpandet af en högre afgift är nödvändig, om man nemligen vid beräkningen af fraktkostnaderna vill i möjligaste måtto förena jernvägens intresse med varuafsändarnes, och detta kan ju ej tillgå på annat sätt, än att man belägger de varor med högre frakt, som verkligen tåla en sådan förhöjning, ty att idkeligen yrka på nedsättninsar i prisbestämmelserna vore en blunder, vartill vi ej hafva gjort oss skyldige.