Göteborgsposten – 16 april 1860, sida 1

a Se kan för ett hederligt statsanslag skaffa dem logis, men på Helgeandsholmen tilltror jag ingen utmärkt arkitekt kunna göra en byggnadsplan så vacker och passande, som naturen med sin helt enkla gräsplan. Vi skola hoppas på det bästa. Det finns en makt, som kom Jakobs skorsten och det heliga kyrkorådet att darra, den skall väl än lättare råda öfver ett stall, trots allt gnäggande. Hundarne skälla på sista versen af sin frihetssång. Äfven de skola räknas och beskattas, och som de äro lifegna, få deras herrar uppbära hundhufvudet och betala för allt hvad de görå eller låta. Kunde man tro det? Jo, det kunde man tro, ty riddersoch adelsmännen, som varit så obeskedliga mot norrbaggarne, hafva nu, icke nöjda med sina lagrar, kastat en handske mot hundarne, hvaröfver ett häftigt murrande förspörjes. Hundarne säga visserligen ingenting, men se betänkliga ut i svansen, ehuru de naturligtvis inför så höga herrar visa sig särdeles underdåniga. Då de icke kunna göra någon reverence med att aftaga hatten, lyfta de i stället på foten. Om det ändå icke vore så hundfatt dy rt — fem riksdaler för sin trogne vän i årlig kontribution. — Åfven vänskapen kommer att kosta pengar. En löjtnant, som är mycket ifrig antihund, utvecklade häromdagen mycket omständligt sina ideer för en mopsegarinna, hvilket hade till följd att densamma tog så illa vid sig, att hon kallade löjtnanten för hundsvott och ville dessutom bevisa att, om det vore skick och skäl att äfven ett fruntimmer betalade skatt för det hon håller sig en favorit på fyra ben, så vore det än rimligare och i synnerhet menskligare att löjtnanterna betalade t. ex. hundra riksdaler för de favörer som de taga sig. Riddersmännen hafva morrat mot Blanche, under det han talade på ett meeting hos Lacroix. De morrade och gingo sin väg och Blanche har i en tryckt förklaring ungefär tillkännagifvit att de gerna måtte gå så långt vägen räcker. Det är ord och inga visor; nå, Blanche är då lika snäll i bådadera och mot hjelmar och svärd sätter han ett godt nufvud och dito pikar. Men det var i alla all ett evenement. Oaktadt den stora repavationen har det liksom ramlat en sten ur srunden på riddarhuset. Påfven och hans bulla är ett talämne i rela kristenheten, latinet i den är intressant och för den skull är Sjögrens lexicon i desa dagar lika begärligt som om boken hette :Tyst. Victor Emanuel, som nu saken e;entligen angår, anser väl emellertid bullan som ett Aprilnarri, annars vore det i ordets vemärkelse synd om honom. Tänk om det ir den sista bullan och den sista påfven. Här roa vi oss nu med musik, konsertnusik alla dagar. På Skapelsen gick det nycket hett till och recensenten anmärkte tom detta att rummet, salongen hos Lacroix, ir alldeles för litet för konsertbehof. Sådant lar ofta förut blifvit öfverklagadt och man