Göteborgsposten – 16 april 1860, sida 1

blick som helst få höra hans steg i trappan. Han är vansinnig, Ellen, vansinnig af svartsjuka och mötta motgångar. Ni, som känner hans stormande lynne och den eld som förtär honom, kan af det förflutna sluta till hvad han skulle vara i stånd att göra. I detsamma hördes i porträttgalleriet MiranHafaz röst, som begärde nyckeln till rummet af öfverste Mowbray. Ellen tryckte sig krampaktigt intill ayahn och besvor henne, att ej öfvergifva henne. — Följ mitt råd, sade Zara, och ni är räddad; hvad än må hända, är ni likväl skyddad för vanärans skywmf. Hon lösgjorde sig dervid ur Ellens armar, drog från rigeln och skyndade att gömma sig bakom draperierna till toaletten. — Det är sannt, sade den unga flickan, som något lugnades af ammans sista ord; Miran sjelf kan ej förfölja mig bortom döden. Hon tog plats så nära som möjligt intill det ställe, der ayahn dolt sig, och afvaktade nu sin förföljares besök. Denne inträdde ock genast i sällskap med öfversten. Den unge Hinduens anlete blef åter lugnt och hans öga förlorade sitt vilda uttryck, när han såg sitt offer; han närmade sig henne med en undergifven och mild mine.