Göteborgsposten – 16 april 1860, sida 1

det lust och glädje öfverallt, det instängd lifvet är förbi, ute i det tria vill själen anda och benen röra sig, hjertat hoppas oci hoppar på en gång och nog händer det at min penna också hoppar. Jag står just på Norrbro och tager fas den närmaste tanken i håret. Det är en gan ska vacker tanke, men han ser så svag ut som om han aldrig skulle växa till en hän delse. : Ni vet, att det är fråga om Helgeands holmsbeslutet nu igen, om att göra ewt verk. ligt stort steg till Stockholms törsköning, om att undanrödja allt det gamla och fula skrä pet för att i stället — gissa — bygga nyt sådant. Då den skönhetsälskande kung Oska gaf rätt att nedrifva alla husen på Helgeandsholmen med vilkor att endast skaffa ett anna! kungsstall i stället för det förutvarande, val det visst icke hans mening att på den at röjda platsen bereda rum åt bara nya hus och ett nytt stall. Jag föreställer mig hafva sett hans mening med denna lilla holme i en dröm se så här: Alla byggnader, af hvad slag de vara må, äro weg, der finns ej mera sten på sten. Det är en liten naturlig ö midt i Norrström och hvarken menniskor, än mindre hästar, få göra någonting konstigt på densamma. Ingen mur af huggen granit bildar strandkanten, utan Mälarens böljor leka efter behag kurragömma hvar de vilja i alla de små vikar och bugter, naturen sjelf gjort, och kasta fritt och obehindradt sitt skum öfver de stenar, som stannat der sedan begynnelsen. På marken växer gräset friskt och grönt till en behaglig ögonfägnad och hvila, och under hängbjörkars, de svenska, de skönaste trädens lummiga grenar äro sittbänkar för de åskådare, som vilja njuta af det allra vackraste läget 1 Stockholm — 1 verlden. Blommor dofta på den plats, der den unge prins Magnus utgjöt sitt blod, en källa, endast en källa med klaraste vatten, erbjuder förfriskningar for intet. Och midt i den leende lunden står bilden af den ryktbara svenska tapperheten, af den enkla svenska dygden, Carl XII, hjelten — af jern. Det är dock den bilden, som Sveriges ungdom helst vill och bör se uppå och likna, oaktadt de afskräckande exempel Fryxell lemnat i sina berättelser, och det är den bilden, som äfven fremlingen helst söker och bör finna på den strand, der icke blott sagan utan äfven historien säges gömma så stora minnen. Att rifva ned — är ju så lätt. Men man tycker visst att det är ärofullare att bygga upp, om också blott ett stall och ett hotell, som man nu projekterar. Åh, det vore kanske en synd mot den helige ande och bestämdt mot Helgeandsholmen. Är då skönhetssinnet blifvit till spillning, skall man då göra allt för resandes beqvämlighet och för hästars? Nog finns det rum för resande och hästarne, om än kungliga, lära nog trifvas lika bra någorstädes bakom som framför slottet... Hvilken Kleenhvygemästare som helst