begge brödrafolken och åter närma dem till hvarandra. Skall han lyckas häri? Man får kanske snart nog svar på denna fråga. Den, som i de begge rikenas förening ser ett vilkor för deras frumtida frihet och lycka, kan icke dölja för sig de faror och svårigheter, som vuxit upp w detta, som det tycktes, så obetydliga trätofrö Huru delade än åsigterna i den norska frå gan äro i Sverge, så öfverensstämma de nära nog allmänt i en punkt, neml. rörande behotvet af föreningsfördragets revision. Men de skäl, som förmått norrmännen att motsätta sig förslager som åsyftat att mnärma dem till Sverige ha under den förflutna vintern tilltagit betydligt i styrka. De anse sin fruktan för svenskarnes amalgamationsplaner och fordran på öfverhöghet bekräftad genom icke blott åtskilliga tidningar utan den svenska riksdagens uppträdande. De hålla före, att deras frihet och nationella sjelfständighet är allvarligt hotad af deras mäktigare granne och de vänta i revisionsförslaget ett törsök att reorganisera Sveriges och Norges förhållanden till hvarandra på Kielertraktatens grundval eller åtminstone efter en helt annan princip än likställighetens. Intet har varit mera egnadt att gifva fart åt dessa och dylika misstankar än det svenska riksdagsbeslut, som vill berättiga svensk statsmakt att som en tertius interveniens blanda sig i fråsor om förändringar i den norska Grundagan