Göteborgsposten – 10 april 1860, sida 1

Napoleon I:s personlighet. En utländsk tidskrift meddelar följande intressanta skildring af Napoleon III:s yttre personlighet: Såsnart det blir fråga om kejsar Napoleons helsotillstånd kan tillochmed det trovärdigaste ögonvittne bedraga sig. Den franske envåldsherrskarens person företer såväl i moraliskt som fysiskt hänseende sina underbara sidor, hvilka äfven ett skarpt öga ej förmär genomskåda. Man skulle utan öfverdrift kunna påstå, att endast den förmår till en viss grad uppfatta och tolka den kejserliga politiken, som kan vara i tillfälle, att på nära håll och uppmärksamt iakttaga denne märkvärdige mans personlighet. Kejsarens yttre talar vid forsta ögonkastet föga till hans fördel. En växt under medelmåttan, en något lutande hållning, en trött och slapp gång, ett anlete, som visserligen är utan uttryck, men likväl ej utan sin djupa betydelse, en halft slocknad blick, liksom försjunken i ett dimmigt fjerran, der han tyckes skåda föremål, hvilka ej kunna skönjas af ett vanligt öga; detta är de första intryck, af hvilka en opartisk betraktare känner sig träffad. Men kejsarens stämma ljuder med en för hans personlighet något motsägande klang. Denna stämma höres säker, kärnfull, underbart harmonisk och metallisk. Orden rulla fram efter hvarandra, icke till hälften uppslukade, såsom fallet vanligen är med pariserdialekten, utan snarare fulländade, afmätta och sorgfälligt afvägda, så ofta det gäller någon sak af vigt. Rösten tyckes sålunda tillkännagifva en viss