Göteborgsposten – 10 april 1860, sida 1

blick han väl kommer ut, då hans hjerta redan sväller af hopp. Det låg någonting diaboliskt i gubbens ord. Hans ensliga lif hade gifvit honom en temligen filosofisk tankegång och nästan poetiska känslor. Mike drog fram ur västen en pistol och undersökte låset, hvarefter han smög sig bort med ljudlösa steg, gick öfver gården och styrde sina steg till ett hörn af densamma. Månen kastade ett så klart ljus öfver stenläggningen, att icke en råtta kunnat obemärkt passera, medan han sjelf återigen ej kunde observeras, der han dolt sig i skuggan. Då han nu stod nedhukad här i hörnet, lik en tiger, som tänker göra ett språng på sitt rof, slog tornuret i närmaste kyrka tre qvart till ett. Några minuter derefter gick kaninvaktaren öfver gården. Han hade skorna hängande kring halsen på sin näsduk. — Jag kan undra, sade Mike för sig sjelf, huru han tänker komma öfver muren. Tror han sig möjligen kunna flyga öfver densamma? Hvad gör han nu?... Will hade laggt sig ned på knä, för att åter taga skorna på sig. I detsamma klockan slog ett, reste sig åter kaninvaktaren. Det sista ljudet hade knappast dött bort, då en i papper invecklad boll kasta