Göteborgsposten – 10 april 1860, sida 1

Iropa väntar nyfiket på de kommande händelser na. Föröfrigt är den der antinorska opinionen som man väl vet, egentligen bildad af alle handafolk och icke af det svenska. Har vä Idet svenska folket något ondt af eller emot Norge? Nehej. Och skulle väl klokt folk verk: ligen vara så dumt, att det ville sönderbryta ett vänskapsoch slägtband, endast derföre att några Udningsskrifvare händelsevis kommit att göra små plumpar i kontraktet? Ar det Sverige, det stora ädla Sverige, som icke vill vara utan dessa epitheter, men som nu låter afundsjukt och småaktigt förarga sig af en: ögonen stickande brokig flaggduk, som yrkar på broderskapets uppsägande och möjligen vill begagna sin öfvermakt på den yngre, visser: ligen en smula bångstyrige, men dock köttslige, med både hjertats och annan lag förbundne brodren? Nehej, det är icke Sverige, det är bara prat och detta skall nog tystna. Det får icke blifva en häfug träta utan ett törnuftigt samtal mellan Svensson och Norberg, dessa hederliga borgare, som det icke anstår att slåss och rifs, helst de begge med lofvärda, ehuru någon gång ganska löjliga bemödanden sträfva efter intet annat än den hyfsning och takt, som annorstädes finnes bland bättre folk. Få nu se, om man icke snart nog tar sig en stor tuting, ett studentmöte på saken och sedan beskedligt går hem hvar och en till sitt. Värst var i alla fall att den norska frågan fick en så stor och envis finne på sig. Hade icke han kommit till, så hade det aldrig blifvit så svårt. Hela inflammationen härleder sig visst från finnen. Det gissas och spås och kannstöpes betydligt och dock tror jag att det betyder ingenting. Man är tillochmed fanatisk, man uttalar sin svenskhet midt i synen på dem, som icke äro af den så kallade allmänna meningen och de äro många. Man vill icke helsa på dem och om man händelsevis stöter tillsammans med dem, så gör man allt for att verkligen stöta. Det är en villervalla öfverallt, i kojan och i palatset. I kojor leka hustrun och mannen Sverge och Norge, och på slottet vet ingen hur det är. Somliga blinka med ögonen och vilja låta förstå, att under alltihop löper den allra finaste diplomatiska tråd, spunnen af händer som äro höga och långa och räcka ännu längre, och att en gång vid ett ryck på denna tråd kommer det — icke en ståthållare, icke en vicekung, icke en president, nej, bättre upp, en riktig kung på St. Olofs stol. Häromdagen sades det också, att svenska statsrådet in corpore uppvaktat kungen och förklarat högtidligen att, om — — så måste det samt och synnerligen taga afsked, för att icke blifva impopulärt och för att icke gå ifrån sin öfvertygelse om någonting, som ingen är rätt slug på. Vill äfven du, min Brutus, lemna mig, frågade då kungen det der aldrig rådlösa statsrådet och som varit med så länge. Ja, ers majestät, jag vet ingen annan råd, ehuru jag icke har råd att lemna en så god tjenst. Nå, jag måste väl då se mig om på annat håll, menade