Göteborgsposten – 3 april 1860, sida 1

den promenaden, en hög vilja t. ex. har åtminstone gjort ett försök att skilja Tuilleriträdgården från den blandade publikens privilegierade samlingsplatser, men ingen om än aldrig så hög vilja, skall någonsin kunna förbjuda Parisarne att heldre lefva under bar himmel, än inom fyra väggar, att flanera vissa timmar före middagen och hela qvällen efter densamma, att tilltredsställa sin lidelse för vackra hästar och eleganta vagnar, eller att dricka sin kopp kaffe eiler njuta af sin Demiglace vid små runda bord på trottoaren utanför kafeerna vid en oändlig gata, planterad med träd på båda sidor och om aftonen upplyst af tusendetals gaslågor. Bvulevarden, det må nu vara des Italiens, eller Sebastopol eller Champs Elysces, som också i sjelfva boulevarden är och förblitver ett parisiskt hufvudbegrepp, utan hvilket staden sjelf knappast läte tänka sig, och utan hvilket Parisarne skulle vara ett något ofullkomligt och lemlästadt slägte. Det måste ovilkorligen i Paris finnas ett eller annat ställe, der de huudratusende hvarje dag kunna röra sig någorlunda fritt, der de lysande ekipagerna kunna visa sig för tacksamma åskådare, der man kan vara temligen säker om att få se dagens lejon, att stöta med armbågarne mot berömda män, att få, om icke en handtryckning, åtminstone en liten knuf af Jules Janins makligt framskridande, tjocka majestät, att känna sig magiskt berörd a! Operans och Breda-gatans mest förtrollande krinoliner. Det måste finnas ett ställe, der man kan ej allenast sjelf vara aktiv deltagare i allt detta hvimmel af promenerande, åkande, lätta ryttare och tunga omnibusar, af hvarandra korsande kabrioletter och ekipager å la Daumont, utan äfven passivt. sittande på asphalten med sin morgontidning i hand och belåtet rökande sin cigarr eller från en balkong kastande en blick ned öfver bela detta vexlande lif. Man kan beröfva fransmannen hans parlamentariska frihet, — det har verkligen visat sig att det kan lyckas, om det ock är förenadt med en viss fara, — men man kan ej beröfva Parisarne friheten att få samlas på promenaden, och kejardomet kan för den allmänna säkerhetens skull uppställa en sergeant de ville i hvarje hörn af boulevarden och smuggla ett oräkneligt antal forklädda Mouchards in bland de promenerande, men den dagen man vill probera på att gifva Paris befolkning arrest på sina rum, den dagen skall ock bli kejsardömets sista Parisaren kan tvingas till att i tre timmar hålla sin mun, — huru otroligt detta än kan låta, — men att i tre timmar förblifva sittande mellan sina husgudar — omöjligt! Likasom boulevarderna sjelfva sålunda utgöra en stående typ, skall man i den rörl.ga menniskomassa, som nästan onpphorligt fyller dem, lätt återfinna en del andra typer hvilka tyckas så oskiljaktigt tillhöra hela der franska hufvudstadens egendomligheter, at Paris dem förutan knappast skulle vara de riktiga och verkliga gamla Paris. En sådar