Göteborgsposten – 3 april 1860, sida 1

var ganska grön och med guldpappersstjerno på grenarne; det var en julgran, som nu blifvi kastad ut på gatan, och åkaren hade ställt up henne der bak i soporna. Det var lustigt at se på, eller att gråta öfver, ja det kan ma också säga, det kommer an på hvad man tänker när man ser det, och jag tänkte och det gjord bestämdt äfven ett och annat af det, som låg p vagnen, eller det kunde hafva tänkt, hvilket j är ungefärligen ett och detsamma. Der låg utsliten dambandske; hvad tänkte väl den? Skal jag säga er det? Den låg och pekade med lill fingret rakt på granträdet. Detta träd gör mi; rörd; tänkte den, äfven jag har varit på el fest med ljuskronor! mitt egentliga lif var ec balnatt; en handtryckning och jag sprack! de tryter mitt minne; jag har ingenting mera at lefva för! Det tänkte handsken eller kunde åt minstone ha tänkt det. Det är för tokigt me det der granträdet! sade lerskärfvorna. Sönder slagna lerkärl finner dåallting så tokigt. Nä man är på sopvagnen, sade de, skall man in te göra sig till och bära guldpapper! jag vet att jag har gjort gagn här i verlden, mera gag än en sådan der grön pinne! Se, det var då ei mening, som flere andra kunna ha, men granträ det såg likväl bra ut, det var litet poesi blant soporna ! Der nere leka menniskorna nu sitt lån