Göteborgsposten – 3 april 1860, sida 1

eld! de släpa nu med sina flyttsaker och tomten sitter i låren och flyttar med; sorger och bekymmer flytta från den gamla boningen till den nya, och hvad få sedan de och vi af det hela? Ja, det står minsann redan för länge sedan i den gamla, goda versen : tänk på dödens stora flyttningsdag! Det är en allvarlig tanke, men det är väl icke oangenämt för er att höra den. Döden är och förblifver, oaktadt sina många småsysslor, den pålitligaste embetsman bland alla! har ni aldrig tänkt deröfver? Döden är omnibuskusk, han är passutfärdare, han sätter sitt namn under vår vandringsbok och han är direktör vid lifvets stora sparbank. Kan ni förstå det? Alla våra gerningar härnere, så väl stora som små, sätta vi in i den sparbanken, och när så döden kommer med sin flyttningsomnibus, och vi måste ditin och åka med till evighetslandet, då gifver han oss vid gränsen vår vandringsbok som pass. Till kostpenningar på resan tager han ur sparbanken en eller annan gerning, som vi utöfvat och hvilken mest betecknar vårt lefnadssätt; det kan va ra nöjsamt, men äfven förfärligt. Ingen har ännu sluppit ifrån den omnibusfärden ; man talar likväl om en, som inte fick lof att komma med, Jerusalems Skomakare, han måste springa efter. Om han fått lof att stiga in med i omnibusen, skulle han sluppit ifrån poeternas hårdhändta be handling. — Titta en gång med tankarne in i