Göteborgsposten – 28 mars 1860, sida 1

stenarne endast var en, genom hvilken rök hvirflade upp. — Herrarne ha rest! mumlade han med et leende eller snarare en grimas af tillfredsställelse. de ba icke lemnat mer än en enda person qvar för att vakta stället. Modig genom denna upptäckt, närmade han sig krypande huset, dit han ingick, enligt sin vana, genom ett af fönstren på taket, alldeles öfver de rum, som nyligen upptagits af Miran-Hafaz och öfverstens tjenare. Allt låg derstädes i denna oreda, som tillkännagifver en brådstörtad afresa, Från tjenstfolkets rum gick han ned i statrum. men. Alla kakelugnseldarne voro utsläckta. I salongen blef han varse flera bref, som lågo kringströdda på bordet; han ryckte dem ifrigt till sig och stoppade dem i fickan. — Alla äro borta, sade han, alla äro borta! Det här gamla huset och jag kunna hålla hvarandra sällskap. Han trodde så fullt och fast att stället var obebodt, att han helt djerf steg utför stora trappan ned i bottenvåningen. Han hade glömt den ensamma rökpelare, som han sett uppstiga ur kökskorstenen; han började tillochmed hvissla. Denna oförsigtighet var nära, att kosta honom lifvet, ty den fästade Will Sidelers uppmärksamhet, som man lemnat qvar till bevakning.