Göteborgsposten – 27 mars 1860, sida 1

— Jag måste se honom! utbrast den ung: flickan; jag måste af han egen mun bli under rättad om hvad jag har att frukta eller hoppas Övissheten, tillade hon i ett utbrott af hy: sterisk smärta, ovissheten dödar mig! Innan den gamla hunnit svara, klappade nå. gon på dörren. — Det är min husbonde, sade hon, fruk: ta ingenting .o.-Ni skall i honom finna en far. Utan att afvakta Ellens samtycke, skyndade hon ut i korridoren och kom, efter några i hast vexlade ord, tillbaka åtföljd af en högväxt femtic a sextio års man, med ett allvarligt och välvilvilligt ansigte. Oaktadt sin oro frapperades Ellen mäktigt af det värdiga i hans yttre; ett yfvigt skägg, som tiden redan till en del försilfradt, nedföll i vågor på hans bröst. Det var khanen. Han hade, liksom mr Elworthy, afväåktat rymningsförsökets utgång, och lyckligtvis kommit i rättan tid för att rädda den unga flickan. — Hvem har jag att välsigna eller frukta? frågade Ellen och fästade på honom en bönfallande blick. — En vän, svarade renegaten mildt, en vän som visat sina goda afsigter dermed att han brutit de band, som fästade honom vid eder förföljare. Frukta ingenting, tillade han och fattade