Göteborgsposten – 27 mars 1860, sida 1

NN Tidigt följande dagen lemnade Henry Ashton den eviga staden. Fyra snabba hästar ilade framåt med honom. Han beslöt att resa natt ech dag, och att ej njuta ett ögonblicks hvila, förr än han satt sin fot på fädernejorden. XII. När Ellen återkom från den dvala, hvari förskräckelsen försänkt henne, fann hon sig ligga på en bädd i ett enkelt, men beqvämt möbleradt rum, och öfvervakad af ett ålderstiget frumtimmer, hvars vördnadsvärda yttre straxt ingaf henne förtroende. — Hvar är jag? frågade hon och kastade en rädd blick omkring i rummet, som om hon fruktat skola möta sin oblidkelige förföljare. — Ni är i säkerhet, min bästa fröken, i fullkomlig säkerhet, svarade den gamla. Ni står under min husbondes skydd. Vid ordet husbonde ryste Ellen till, ty hennes fruktan framställde för henne Mirans eller öfverstens bild. — Hvad heter han? — Det vet jag ej; men låt icke oroa er deraf! Jag vet att han är god, fastän hans sätt kan synas något underligt; han har varit mycket orolig för er skull.