Göteborgsposten – 23 mars 1860, sida 1

som ej egde någon annan gud än guldet, och hvilken han öfverhopat med sina gåfvor, skulle kunna konspirera med en stackars flicka emot honom. — Kaninvaktarem sade sig ha hört röster här i köket, sade Miran, då läkaren, öfvertygad om att Susanna återvunnit en del af sin kallblodighet, öfverlemnade åt henne ensam omsorgen om dekokten. — Det är icke alls otroligt, gemälte den gamle. Tror väl det nötet, att Susanna och jag tala endast med tecken? Miran och öfversten aflägsnade sig nu fullkomligt bedragna genom doktorns köld. Så snart genljudet af deras steg dött bort i korridorren, bad han Susanna ännu en gång skjuta för rigeln till dörren. — Och nu, sade han derpå, nu kan ni befria edra vänner, som gömt sig der bakom risknippan. Joe Beans och hans kamrat behöfde ej någon ytterligare tillsägelse för att lemna sin något besvärliga plats. — Aflägsna er genast, återtog den gamle; aflägsna er, innan er närvaro blir upptäckt, och vänta mig vid krökningen af gångstigen. Jag skall genast vara der; det är min önskan, lika väl som er, att befria miss de Vere. Efter det bevis han afgifvit på sin goda