Göteborgsposten – 22 mars 1860, sida 1

åter fattas af svaghet eller obeslutsamhet, så ä det ej mitt fel. Detta utgör ert sista hopp on att kunna bli fri från er oblidkelige följeslagare -— Jag skall löpa faran, om ock grafver öppnade sig under mina fötter. Var trogen och min tacksamhet skall ej komma er att sakna Miran-Hafaz skänker; ty jag är rik, rik på detta guld, som ni älskar, rik på allt, utom vänner och lycka! — Jag skall påminna er om ert löfte, min fröken! sade gubben, hvars ögon blixtrade vid tanken på det guld, för hvars skull han så många gånger smutsat sin själ med grymma brott, — när ni blir fri! Och jag skall ärligt hålla det. Fruktande att uppväcka den otåligt väntande Mirans misstankar, lemnade doktor Guyot rummet, med sin vanliga omtänksamhet undvikande hvarje buller, och lemnade Ellen ett rof för ömsom hopp, förtviflan och fruktan. När Susanna kom ned i det gamla köket, fann hon der ayahn och Will Sideler, sittande på hvar sin sida om den stora spiseln, i hvilken kokades den anbefallda drycken. Kaninvaktaren, som nu var nästan fullkomligt fri från de sår, hans herre tillfogat honom, kastade på henne en hotande blick; Zara betraktade henne blott med kall liknöjdhet och reste sig upp för att gå. — Lemna mig ej ensam med denne man!