Göteborgsposten – 21 mars 1860, sida 1

dighet i dansen dessa elever utveckla, vara en hälsosam förebild äfven för det s. k. tunga kavalleriet. Utom en uppsjö af konserter, hvilka nu i Ole Bull:s hafva hunnit sin zenith — har man en tid bortåt haft Larssons exposition och Wasa-monumentets taflor, oberäknadt konstföreningen, hvars sammankomster numera försiggå utan ljus och lampors sken som tillförne varit brukligt. Larsson, som så länge lagt an på knalleffekt, har numera, som det synes, öfvergått till knallbygdsprinciper; det smakar nog mycket af kosmorama att så der exponera au plein vent, alldeles som då en bekant professor, rustad med färdigmålade frackar, for ned till landsorten och tog hufvud i parti. Den lefnadsglade eleven af David, en mästare för hvilken ett hufvud mer eller mindre intet. gälde, gör numera endast sirapsetuder, funderar på kamelen och nålsögat. Det går väl an att få det jordiska bra, men att bråka med himmelen, det är ett riktigt h-— min kära B., sade en genialisk, högt uppsatt målare. Expositionen af Gustaf Wasa monumentets taflor afslöts i går. Kung Karl visar i Vy af Sälen sig äfven måla som en karl. Edvard Berghs Ornäs, trots sitt mästerliga luftperspektiv, står på uppfattningens vägnar efter Sälen. Att Tomt-Mattes hustru, hvars bild lika litet som mannen gått till efterverlden i Höckerts tafla, här i skinnpelsen uppträder i en f. d. Hasselbackjungfrus skepelse, må ingen förtänka — huru många Dalkarlar ha ej till vederlag de stora mästarne på sin tid dukat upp, då de på trons vägnar satte sina cara mior och bella donnor i Madonnans skepelse på sjelfva altaret? Det är godt och väl att ett samhälle som Göteborg realiserat en länge af behofvet påkallad teaterbyggnad, men kyrkan har alltid anspråk att stå midt i byn, och betrakta vi Gustavi Domkyrka, vore det väli sin ordning, att en med samhällets anseende förenlig total omstöpning af detta tempels inre kunde åstadkommas, för att åtminstone ge byggnaden hvad den saknar,:— karakter af en kyrka. Här är åter ett sorgligt bevis på arkitekturens ståndpunkt i vårt kära fädernesland, — denna kyrka, med det herrligaste läge, bland de största och kostsammaste af alla nyare tempelbyggnader i riket, är, byggnaden i massa eller till detaljer betraktad, på det hela ett verkligt kolossalt misstag -— likasom, då man inträder i helgedomen, man snarare skulle tro sig på stilens vägnar i en nationalförsamling eller en rådsal, om icke de vanliga kyrkattributerne funnos såsom upplysande noter. Hvad som fråmst lika mycket förvånar som stöter ögat vid inträdet, är sjelfva takhvalfvet. Ingen aldrig så litet bevandrad i byggnadskonstens reglor, behöfver erinras om, att ett takhvalf som detta, allt för bredt och lågt för att äfven med dubbelt starkare omgifningsmurar och sträfpelare bära sig af sten, tout bonnement är sammanskrufvadt och hopspikadt af bjelkar och bräder. Gå blott upp å stora vinden, der ser man ett verkligt jernNOIR ARENA